Talande är att när Finnkino köpte upp Sandrew Metronomes biografer i Helsingfors och Åbo valde konkurrensmyndigheterna att se mellan fingrarna. Omsättningen var så i den grad anspråkslös att köpet inte fastnade på radaren, detta trots att Finnkino på de lukrativa marknaderna i söder nu befinner sig i en nyckelposition.

I samband med affären har stora starka Finnkino fått mycket stryk i tidningsspalterna. Det är säkert på sin plats att ställa sig kritiskt, men samtidigt har de golvade (ex-)konkurrenterna och andra glada amatörer kommit onödigt lätt undan.

"Film är bäst på bio" gastar man av gammal vana, utan att se sig själv i spegeln och fråga vem som vackrast i landet är.

Ta till exempel konkursdrabbade Bio City med verksamhet i centrala Helsingfors, tidigare även i Åbo. Repertoaren var det inget större fel på, verkligen inte, men i övrigt lämnade verksamheten mycket att önska.

Litet är vackert i all ära, men på Bio City fanns det salonger som är mindre än våran städskrubb (har fru Uggeldahl berättat; vi cineaster trivs ju bäst i mörka rum varpå städbehovet tenderar att undgå oss). Och ljudisoleringen var om möjligt ännu sämre än på grannens tupp.

Då har vi inte sagt ett ord om diverse landsbygdsetablissemang med en teknik som uppenbarligen härstammar från tiden före andra världskriget — bokstavligt talat.

Men för att återvända till Finnkino: i samband med Sandrew-köpet har det väckts farhågor om att de smalare filmerna — de som appellerar inte endast till människor med dålig hy och tjocka glasögon, utan till vuxna människor överlag — får allt svårare att bita sig fast i repertoaren.

Som distributionshöjdaren Jussi Mäkelä (Buena Vista) säger: "Vissa filmer är så funtade att de måste köras en längre tid för att bära sig." Ifall reprisbiograferna nu försvinner frågar man sig om det överhuvudtaget lönar sig att ta in smalare film (underförstått: i popkornspalatsen är deras livslängd begränsad).

Lita på oss, intygar cigarrstaben på Finnkino, men tillåt oss tvivla (att vuxenpublikens intressen bevakas). När Colin Nutleys urcharmiga Heartbreak Hotel — filmen om två romantiskt akterseglade förtioplussare (radarparet Maria Lundqvist & Helena Bergström) som tar ut svängarna — går upp på Kinopalatsi i Åbo sker det under sommarens varmaste veckoslut.

Följaktligen är helgen dålig, kommersiellt sett, men under veckan börjar filmen ta sig. Då är det redan för sent. Därpåföljande vecka får filmen nöja sig med en 15.15-föreställning.

Ursäkta nu bara, men vuxna människor brukar i allmänhet jobba den tiden på dygnet. Och även om vi inte jobbar kanske vi har annat för oss.

Vi har inte tid — eller lust för den delen — att springa benen av oss för en film. Täytyy fundeerata, liksom. Och fixa barnvakt, samt vattna gräsmattan. Ska det vara så svårt att fatta.

TV-SERIE
"King of the Hill", amerikansk vuxenanimation, MTV3 måndag eftermiddag
– En gammal favorit, av Mike Judge som slog igenom med Beavis & Butt-head. Här bär det av till den amerikanska förorten, i sällskap av Hank Hill som gillar både bärs och grillat. Morjens så det förslår.

RADIO
"Sommarmöten - nedslag i den svenska kulturen", Radio Vega
– När ni läser det här lär programserien redan vara över, men alltid kan man ju hoppas på en repris. Redaktören Inger Wikström-Lindgren är påläst som bara den och lyckas allt som oftast hitta den rätta tonen. Och för en gångs skull är det samtalet, ordet, som är i huvudrollen.

TV-FILM
"Den djupa floden", John Boorman-pärla från 1972, MTV3 22/9
– Ur regionalpolitisk synvinkel är det här inte världens mest sympatiska film, men vilket sjujäkla drama. Burt Reynolds och Jon Voight är stadsbor på vischan och bygdens egna söner "pistär banjo så strängarna brakar" (för att travestera Viktor Hurmio).