Att kunna utföra sitt jobb, att kunna klara sig i det vardagliga livets myller av kontakter, beslut och ångest. Att kunna lära ut det man kan åt andra, att kunna förklara varför man gör si eller så har blivit en konst som sist och slutligen är få förunnad.

Företagen vill profilera sig som kunskapsorienterade och kunniga, de vill belöna kunnande, och de måste anställa och utbilda kunnigt folk. Frågan är bara hur det ska ske i en värld där kunskapen ändrar karaktär i ett allt snabbare tempo.

Det fanns en tid när det räckte med att kunna ett hantverk, möjligen kompletterat med innehållet i en eller annan regelbok. Räckte inte detta, fanns det kataloger och uppslagsverk att tillgå, eller så kunde man rådfråga någon äldre och mera erfaren kamrat.

Den gamla folkskolan och läroverket lärde ut kunskap i form av orubbliga fakta. Europas floder. De fyra räknesätten. Algebra. Geometri. Satslära och grammatik. Planeterna som gamle Newton placerat på plats. Växtens delar och latinska namn. Allt skulle man kunna rabbla upp. Helst utantill.

Förr i världen, för kanske hundra år sedan, rörde sig kunskapen framåt i sakta mak, ungefär som Europas floder. Men förändringen var på gång. Inom naturvetenskapen gällde redan andra regler. Det gällde att lära sig använda kunskap, hantera den och i förlängningen skapa ny kunskap. Argumentera och försvara det man visste, eller trodde sig veta. Allt var plötsligt relativt, ifrågasatt. Till och med fysikens lagar. Det rör sig om det stora klivet från Newton till Einstein.

Herr O har på sina hyllor en del välinbundna böcker från gången tid, men från en tid när det redan börjat röra på sig i vetandets värld. Det rör sig inte om några rariteter utan om vad man kunde kalla loppiskvalitet. Icke desto mindre har de sitt intresse.

Bland dessa finner vi till exempel "Kunskapens bok" i två upplagor, en som utkom strax före andra världskriget, en annan ett par decennier senare. Åtta respektive nio band. Syftet med verket är enligt titelbladet att: "väcka håg för studier och stilla kunskapstörsten" samt att "främja förståelsen för vad som rör sig i tiden". Ett motto som nog kan stå sig än idag.

Problemet på många arbetsplatser tycks vara, att organisationen och dess ledning inte klarar av att anta den nya kunskapshanteringen. Modeller och regelverk från en gången tid hänger kvar som heliga reliker. Kunskapen mäts fortfarande i antalet fel som den anställde gör, när man i stället borde lära de anställda att greppa helheter, att analysera och argumentera självständigt.

Jag hyser all aktning för, och ibland medlidande med, de ledare och konsulter som förtvivlat försöker införa förändring i stelnade organisationer, dvs. "utveckling". Men jag förstår också förändringsmotståndet. Att ta steget från Newton till Einstein är smärtsamt och skräckinjagande. Det är tryggt att kunna gömma sig bakom den gamla regelbokens paragrafer. Det är bara det att det tyvärr inte längre är möjligt: kunder och samarbetspartners kräver flexibilitet och snabba reaktioner.

Världen förändras allt snabbare, och de organisationer som inte har förmågan att anpassa sin kunskapshantering till rytmen förlorar snabbt sin kunskap och sitt kunnande och därmed sin marknad eller sin aktning — eller bådadera. Om det gäller ett privat företag innebär detta obönhörligt utradering, för en offentlig organisation skapar det frustration och ständig konflikt med medborgarna. Vill vi undvika detta måste vi våga släppa kunskapens krafter fria och lära oss hantera dem.