Muggar som fått öron påsatta rullar fram på ett band till ett team på tio kvinnor runt två motställda bord. Den första arbetaren, en kvinna i grön- och lilamönstrad blus med öronproppar ton i ton, räknar tyst med fingrets hjälp fram den mugg hon ska greppa — de andra muggarna plockas en och en av bandet av hennes kamrater. Ton-i-ton-kvinnan lyfter muggen, vänder den på sida, putsar ytan, kollar och ställer upp muggen för fortsatt färd på bandet. Och räknar fram nästa.

Vid en annan arbetspunkt lyfter två kvinnor skålar i chokladbrunt av rullbandet. Vrider, vänder, sorterar i prima och någon enstaka sekunda. Placerar skyddspapper emellan och travar skålarna.

Andra händer tar vid. Det mesta här görs i två skiften.

Arbetsmängden ett positivt problem

Ägarbytena har varit flera under senare år. Då italienska Ali Group tog över Hackman, dit Arabia övergått på 90-talet, nåddes arbetarskyddsfullmäktige Riitta Nikkanen av beskedet per radio en lördag. Köpet hade avgjorts så sent på fredag att alla gått från jobbet, löd förklaringen.

– Kunderna och släktingarna var mera oroade än vi. Finländska Arabia bara inte kunde flytta ut, säger hon.

Flera ägarbyten följde. Osäkerheten satte sina spår i mental stress.

– Men positivt var förstås att vi sågs så värdefulla, värda att köpas, ler huvudförtroendemannen Tuula Karivesi.

I dag hör Arabiafabriken, grundad av svenska Rörstrand i Helsingfors 1873, till Iittala Group, som ägs av ledningen tillsammans med ABN AMRO Capital. Koncernen har en totalpersonal på 1400 och omsättningen uppgick ifjol till 168 miljoner euro. Enheterna i Finland är Arabia, Hackman, Iittala och Sorsakoski, i Sverige BodaNova-Höganäs och Rörstrand och i Norge Höyang-Polaris.

Då Iittala Group tog över 2004 rådde först stiltje och alla tog ut all ledighet de bara kunde. Så vände det och i somras låg försäljningen 29 procent över fjolårets. Arbetet görs i huvudsak i två skift.

– Året har varit tungt . Men vi har ett positivt problem, vi har så mycket jobb och press på att göra allt vi kan. Och det kan bli stressigt, säger Tuula Karivesi.

Gnisslar i teamen

Ovanpå de kring 300 fastanställda arbetar just nu 69 personer som kommit via bemanningsföretaget Varamiespalvelu. Karivesi påpekar att systemet bygger på ett avtal om att prövotiden på fyra månader i princip leder fram till en fast anställning.

– De flesta hyrarbetare går direkt med i Kemifacket. Är de redan fackanslutna kanske de väntar tills de får fast jobb, säger Karivesi.

Många yngre tenderar dock att snabbt vandra vidare till nästa jobb. Riitta Nikkanen menar att det myckna hantverket, arbetstakten och teamarbetet inverkar.

– Stresstålighet är ett måste. Också för oss fastanställda som hela tiden kör ut fler produkter och samtidigt kör in nytt gäng i jobbet, säger Nikkanen.

Arbetet görs i team, alla måste hänga med, och ibland gör brådskan att det hettar till. Då rycker arbetarskyddsfullmäktige och företagshälsovården in direkt.

Hanna Kojola, avdelningsförtroendeman och skyddsombud på seritryckeriet, påpekar att teamarbetet kan vara jobbigt.

– Jobbar man självständigt och har sitt eget system kan det krocka med en annans. Och då är det kört, säger hon.

Problemen är mindre i små team där beslut tas gemensamt. Nikkanen ser gärna att någon i teamet koordinerar samarbetet med andra team. Och teamarbetet börjar finna sin form.

Det höga arbetstempot ser Nikkanen som en del orsak till något fler arbetsolycksfall under de senaste månaderna. Överlag är fallen dock få och lindriga. Mest är det fingrar som kläms, tår som skadas då något fälls. Arbetsgivaren gick nyligen in för att bekosta arbetsskor för alla.

– Positivt är att arbetsgivaren ställer upp, planerar, ger möjlighet till olika lösningar och är villig att pröva olika skydd, som antistatiska arbetskläder för att förhindra gnistor, säger Kojola.

Nikkanen är lite bekymrad över att den positiva trenden i sjukfrånvaron brutits och att procenten nu ligger på 7–8. Strävan är att få ned den ett par procent, till industrigenomsnittet.

Stolbank, öronklinik och terrarium

Genom arbetsrotation försöker man minska de ensidiga, återkommande rörelserna. Mest utsatta är stöd- och rörelseorganen, berättar Riitta Nikkanen, 55, som själv har deltidsinvalidpension. Axlar och armar tog stryk av femton års slit på seritryckeriet och håller inte på heltid för det fysiskt lättare jobb hon gör på laboratoriet.

En ny ergonomikartläggning görs inom kort. Arbetsborden är reglerbara och var och en kan välja stol i den s.k. stolbanken. Arbetsplatshumorn har också myntat begreppen öronklinik — för koppar och muggar — och terrariet — glasburar där arbetsledningen arbetar.

Fler punktsugar har tagits i bruk i ett försök att minimera damm från gips och slipning. Ventilationen kunde fungera bättre, det har den extremt varma sommaren visat. Skyddsombuden mäter som bäst bullernivån på sina avdelningar.

Kontrollen av och information om tiotalet kemikalier som används är minutiös. Skyddshandskar används för att förhindra t.ex. lösningsmedel att gå in i blodomloppet.

– Men visst kunde vi bli bättre på att använda skydd, säger Nikkanen som under sina rundor försöker få arbetskamraterna att inse att skydden inte är till för att göra deras liv svårare. Nya skydd prövas, och välkomnas, men efter någon vecka tenderar de att samlas i vrårna.

Hanna Kojola menar att nyanställda, de må sedan vara yngre eller äldre, är mer benägna att använda skydd.

– Den som jobbat här i tjugo år kanske inte tycker att det behövs. Men visst syndar jag själv ibland även om jag nu efter semestern gärna använder andningsskydd. Luktsinnet har visst vaknat till liv igen, skrattar Hanna Kojola, 25.

Såväl Hanna Kojola, som hennes mor arbetarskyddsfullmäktigen Riitta Nikkanen och huvudförtroendemannen Tuula Karivesi ser en klar fördel i systemet med avdelningsförtroendemän som också fungerar som skyddsombud.

Att några ungdomar fåtts med så här, är självklart positivt.

– Det gäller att väcka intresset hos de unga småningom, inte släcka entusiasmen genom att ösa allt över dem på en gång. Bäst är att ge mer ansvar bit för bit, säger Riitta Nikkanen.

INGEGERD EKSTRAND