Må det vara som det är.

Måla som det är. Vardagsliv och samtid. Stenarbetare har muskler och grova skor, de luktar arbete, svett och möda. De finns. Måste man låta bli att se dem bara för att man är konstnär?

I mitten av 1800-talet tog Gustave Courbet eget grepp om penseln och förde in realismen i den europeiska konsten. Han målade verkligheten: som det är.

Han hånades av etablissemanget, hans verk godkändes inte på de "betydande" utställningssalongerna i Paris, så han ordnade egen utställning i ett tält på gatan, nära salongerna.

Han var inte blygsam av sig — somliga fann honom odrägligt självsäker och jagfixerad. Numera ingår han i konsthistorien som vägröjare, befriare.

Själv, menade han, aktade han bara sin frihet, rätten att göra det han måste oberoende av trender och stilar.

Denna färgstarka personlighet (1819–1877) presenterar Christina Thorn i romanen, "Jag, Gustave", en festlig skröna, som innerst handlar om konstens, konstnärens, människans insikt: bara jag kan vara helt och hållet jag.

Boken är nyutkommet frisk, som hösten.

Gustave Courbet växte upp i sydöstra Frankrike, i Jurabergen, Franche-Comté.

Där skrev Christina Thorn sin skröna, för där bor hon sedan ett par decennier, i ett litet slott med spindelväv och medeltida vinddrag under taksparrarna, åsnor i hagen och rosor i trädgården.

Här, där vägarna försöker klamra sig fast mellan branta bergväggar och djupa älvdalar, skrev hon också sina första bok, "Krickes krig", som handlar om hur en flickunge klarar tidigt 1940-tal, vinterkrigstid, i Helsingfors. Boken, som utkom år 2001, är självbiografisk, liksom "Livet måste gå vidare", 2005, som berättar om ett ödesdigert fortsättningskrig men också om ett för flickan nästan värre: det som bröt ut när fientlighet fyllde rummen därhemma, när mamma gick sin väg och flickan blev ett skilsmässobarn, som fick en styvmoder — brysk som sagans — och ett starkt bortombehov och längtan ut i världen.

Christina Thorn är finlandssvensk. Barndomsnejd är Helsingfors, Åboland och Västnyland. Böckerna, intensiva berättelser om livet som det var — och alltså är — har hon skrivit på sitt modersmål men de ges ut också på franska, översatta av författaren, som därutöver ibland skriver sonetter och stundom, mellan verserna, översätter finlandssvensk lyrik till franska.

Häromåret kom ett urval av Gösta Ågrens lyrik, den fransk svenska utgåvan "Une vallée dans la violence — En dal i våldet". Utgivare är ett förlag i vindistriktet Bourgogne, fédérop, som specialiserat sig på tvåspråkiga utgåvor — fransk översättning och original sida vid sida.

Även så kan livet bli för en skolflicka, som i 1940-talets filtstövlar — tallukor — när på vägen hem från skolan bomblarmet ljöd inte greps av panik utan följde en soldat, för en soldat måste väl veta var man skall söka skydd om man vill överleva.

Hon målar också, slottsfrun, håller gästgiveri och hugger ved, nyttigt för både värmen och motionen och frågar man henne hur hon mår, så svarar hon på omisskännlig västnyländska "bra, bara bra".