Förtroende är en viktig komponent av atmosfären på en arbetsplats, ja kanske den viktigaste, och det handlar inte bara om förtroendet mellan arbetare och ledning, utan om ett mera allmänt tillstånd som påverkar allas relationer, alltså också dem mellan arbetskamrater på verkstadsgolvet.

Den brittiske sociologen Anthony Giddens har kallat vår tid för en period av "reflexiv modernisering". Med reflexiv menas att människorna blir allt mera benägna att reflektera. De är välutbildade och kommer i allt högre grad att kunna sätta sig in i saker och ting som händer omkring dem. De skaffar sig själva information bland annat om myndigheter, företag, lagar och regelverk, om sina rättigheter och skyldigheter. I takt med att utbildningsnivån stiger och myndigheterna blir, eller tvingas bli, allt mera öppna blir detta också i allt högre grad möjligt.

Samma saker gäller också på en arbetsplats. Där atmosfären tidigare kontrollerades av järnhård kontroll måste denna detaljkontroll nu i allt högre grad ersättas av förtroende. Det är en paradox att tekniken för kontroll utvecklats till fulländning, samtidigt som de sociologiska förhållandena kräver att det satsas allt mera på att diskutera och argumentera och mindre på att kommendera och kontrollera.

Jag tror att en viktig orsak till automationens snabba frammarsch står att finna i detta sociologiska förhållande, inte enbart i ekonomi och teknik. Robotar skäller inte på ledningen eller på varandra och strejkar endast av tekniska orsaker. De låter sig ännu kommenderas.

Den svenska ledarskapsstilen förhånas ofta i manliga finska sällskap, men den ligger faktiskt mycket mera i tiden än den klichémässigt finskpreussiska kommandostilen "management by perkele". En ledarskapsstil som förresten nog fått ge vika också här. Sedan är det en annan sak om den nya ledarstilen kan skapa förtroende eller inte.

Jag har fått uppfattningen att många som levat under denna gamla järnhårda kontroll faktiskt längtar tillbaka till den. Den hårde men bransch- och detaljkunnige och allvise ledaren, fadersgestalten, Patron, saknas och har ersatts av en betydligt mindre detaljinsatt, mera strategiskt tänkande, flexibel och dynamisk personlighet, Managern.

Patron må ha varit hård, men när han lovade nånting höll det. I det senare fallet är detta mycket mindre säkert. Managern kan ha lovat något och t.o.m. berättat det för pressen: "Vi har inte för avsikt att sälja vår tillverkningsenhet", eller sedan när enheten ändå såldes: "Förändringarna för personalen kommer enligt uppgift inte att vara särskilt stora."

Men så går det som det går och Managern tvår sina händer. Det är inte ägnat att skapa förtroende. Att hålla det som utlovats blir dessutom allt svårare. Det är så mycket som händer som ingen enskild kan påverka. Men med en ärlig, öppen och förtroendefull dialog kan man vinna mycket.