När galenpannorna i komediensemblen Monty Python gjorde filmen Life of Brian – om Jesu granne, en bångstyrig bisi vars liv uppvisade förvånansvärt många likheter med juniors – blev det ett himla hallå. Så att säga.

Och när uppsättningen om Maria Magdalena knackade på i de finlandssvenska bönehusen stod biskop Erik där som en annan portier: nej, här släpper vi in endast bebisar, finniga tonåringar och pensionärer – de två förstnämnda endast ifall de är klädda i vitt.

Portförbud blev det också för Riisuttu mies-regissören Aku Louhimies (Paha maa), detta när han ville spela in en scen i Åbo domkyrka. Nu är filmen färdig och trots att exteriörerna är hämtade från Åbokatedralen med omgivningar är inomhusscenerna plåtade i Den helige Nikolaus kyrka i Tallinn.

Finemang. Varför slösa pengar i hemlandet när man kan sätta sprätt på dem utomlands och därtill rulla runt på båten samt inhandla nattvardsvin till ett billigt pris.

Vid skrivande stund är det exakt en dag till finlandspremiären, en premiär som infaller under minst sagt oklara omständigheter. Filmens ursprungliga manusförfattare, Veli-Pekka Hänninen, nöjde sig ju inte med häradsrättens utslag i den stort uppmärksammade upphovsrättstvisten utan har överklagat till hovrätten.

Käranden (juridisk term för en person som är allt annat än kär i sin motpart) vägrar att godkänna de förändringar som gjorts i manuset. Hänninen anser hans moraliska och kommersiella rättigheter kränkts med den påföljd att produktionen omedelbart borde stoppas (vid det här laget torde ett eventuellt distributionsstopp vara mera aktuellt).

Nu har jag ju inte läst den ursprungliga texten men det är uppenbart att pastor Hänninen känner sig överkörd. Det är trist, visst, och jag har på känn att det är många kockar i den här soppan som borde se sig själv i spegeln. Men inte blir det bättre av att man överreagerar på det här sättet.

Var ligger det m-o-r-a-l-i-s-k-a ansvaret i att som Hänninen nu äventyra – bokstavligen talat – hundratals människors arbete?

Nej, betydligt mera rakryggat vore att gå in för "the american way". Det vill säga att manusförfattaren tar pengarna och sticker, detta samtidigt som hans eller hennes namn stryks ur rullarna. Samtidigt kunde man alltid kalla på en kusin till Alan Smithee, mannen (eller rättare sagt pseudonymen) som träder till när filmens regissör vägrar att överhuvudtaget befatta sig med slutresultatet.

Att ärendet nu fått så här löjeväckande proportioner beror förstås på den i Europa så livskraftiga "auteur"-traditionen. På redig svenska: regissören, som märk väl traditionellt varit identisk med manusförfattaren, vet bäst och andra göra sig icke besvär. Speciellt inte publiken.

Det var kutym även i Finland, tills man kom på att det här med att film är lagarbete och att alla dessa självutnämnda genier helst bör sättas på pottan. Gud, eller nån annan, bevare oss från en återvändo till den gamla regimen.

TV-DRAMA
Prime Suspect", brittisk brottsdrama som bäst, TV1 onsdagar
– Personligen får jag aldrig nog av Jane Tennison alias Helen Mirren, den brittiska poliskommissarien som inte bara får de kvistigaste av fall på sin nacke. Det gäller också att golva de manliga kollegerna som då aldrig missar en chans att ifrågasätta hennes kompetens. Hyvens.

RADIO
"Café Continental", musik på utländska, Radio Vega onsdagar och fredagar
– Tro det eller ej, men det görs musik även på andra språk än finska, svenska och engelska. I Café Continental bullar man upp med musik från alla håll och kanter, från världsmusik och chansons till portugisisk fado. Låt alla blommor blomma.

TV-FILM
"Klassfesten", svensk dramakomedi med Björn Kjellman, FST5 14/10
– Det är svårt att säga nej till Hannes Holm och Måns Herngren, radarparet bakom filmer som Adam & Eva och Det blir aldrig som man tänkt sig. I Klassfesten är det Björn Kjellmans tur att möta alla sina gamla demoner samt en och annan gammal flamma. Lika roligt som träffsäkert.