Frågan framom andra är varför denna diskussion just nu? Har det hänt någonting speciellt då arbetslivets främsta representanter vill förmedla budskapet till FFC att snuttjobbfenomen börjar räcka till? Nämligen! Fast vi under senaste år genom flera betydelsefulla reformer kunnat förbättra arbetstagarens ställning i arbetslivet, så ökar vardagslivets problem runt snuttjobb.

Ur europeisk synvinkel har avtalet om deltidsarbete, avtalet om visstidsarbete och det som stadgas i arbetsavtalslagen inte varit nog för att skydda inte bara snuttjobbare men också alla andra på arbetsplatsen. Det är det budskap som man vill ge oss, arbetsgivarna och hela samhället. Samtidigt som man talar om unga människors inställning till arbetslivet — tyvärr på sådant sätt att äldre personer brukar undra varför unga är så motvilligt inställda till arbetslivet. Jämlikhetsfrågan kan vi inte undvika i det här sammanhanget.

Om man räknar ut vad arbetslivet har att bjuda, är det lättare att förstå diskussionen. Unga kvinnor erbjuds deltidsarbete med lägre lön än den männen får: Visstidsarbete, som tar slut senast när man grundar familj. Och allt detta ger dålig karriärmöjlighet.

Jag är glad över att kongressen tog sina beslut enhälligt. Med beslut bakom är det lätt att arbeta. Det som kommer fram tydligt är att vi faktiskt har två saker vi måste kämpa mot. För det första måste vi säga till att spelreglarna i arbetslivet inte är bra. De måste förnyas så arbetslivets riktning förändras. För det andra måste vi ställa oss frågan om vi bör acceptera att arbetslivet splittras? Fast jag är jurist, är det ur min synvinkel (eller kanske just därför) en svårare fråga än en ren reglering.

Ekonomiskt går det bra nu i Finland. Kunde det vara dags att igen lansera ordet "ansvar" för arbetsgivare? Varje år får vi nya ord som "samhällsansvar", "den dynamiska arbetsmarknaden", "flexibilitet" osv. Det kunde räcka med att arbetsgivaren tar ansvar för sina arbetstagare. Ett sätt att ta ansvar är att erbjuda fast anställning på heltid.

Om ett år vet vi om vi når ännu en inkomstpolitisk helhetslösning. En del i den uppgörelsen bör, det hoppas jag, vara någonting som förbättrar snuttjobbarens ställning i det finländska arbetslivet. Men hur och på vilket sätt, det arbetet har redan börjat!