Tomas Kullberg, regionalt skyddsombud på Byggettan, kliver upp i trappan till första plan. Här sitter projektledningsbolaget Hifab:s tiomannagäng med byggledaren och samordningsansvarige Ingemar Almqvist i spetsen och övervakar mammutprojektet på 40 000 kvadratmeter. Renoveringen beräknas kosta 550 miljoner kronor, ca 60 miljoner euro.

Patrik Heddini, byggledare också han, hejar glatt på Tomas som är på sitt sjätte besök.

– Jag anmäler mig här, men aviserar inte mitt besök på förhand. Då är allt så städat och jättesnyggt, förklarar Tomas som kollar ungefär 2 000 olika arbetsplatser runtom i Stockholm. Totalt har Byggnads 123 regionala skyddsombud utöver de 4 500 skyddsombud som är anställda på respektive företag.

Här på Projekt Blåmannen har elektrikerna ett eget skyddsombud. Målarna har ett också ett eget förbund. Just är här 140 personer i jobb. Hela 45 entreprenörer är involverade i arbetet att riva, bygga nya väggar, anpassa byggnaden till verksamheten och förbättra tillgängligheten.

Riskinventering problematisk för de små

Tomas Kullberg går först igenom pappersexercisen: arbetsmiljöplanen, vilka företag och vilken personal som är på arbetsplatsen, riskinventeringarna m.m.

– Har dammet åtgärdats, frågar han, och prickar av punkten på sin lista. – Hur är det med riskinventeringen? Förra gången saknades 27.

– Några saknas än, svarar Almqvist.

Kompetensen hos mindre entreprenörer är överlag skral, menar han.

– Så är det tyvärr, men kan de inte själva bör de köpa tjänster. Stora företag har kompetens men gör oftast schematiska inventeringar och använder samma på bygge efter bygge, konstaterar Byggnads ombudsman Kjell Johansson som undantags är med på ronden.

– Hifab har tagit fram en mall för riskanalys, det är enda sättet, inskjuter byggledaren Almqvist.

Hissen, omgiven av bågnande tillfälligt uppsatta faner- och pappväggar, tar oss upp till översta våningen. Tomas Kullberg hälsar på arbetarna. De personliga skydden sitter på. Ofta är den allmänna belysningen ett problem på byggen men inte här. Kontorens glasväggar släpper genom ljus och det finns tillräckligt med lampor i taket.

– Ställer vi krav tar byggledarna ibland illa vid sig. Visst, det kostar pengar, men olyckor blir dyrare, säger han torrt.

Elledningar spikas i korridorer med nakna betonggolv. Ut ur ett elskåp kikar Hilbert Langker fram.

– Hör du Ingemar, ventilationen i personaltoaletterna är inte bra. Avloppen luktar, säger Langker, skyddsombud för tjugotalet elektriker i två systerföretag.

– Jag har talat med arbetsledningen och försöker hitta en rörmokare, parerar byggledaren.

Tomas Kullbergs falkblick missar inget.

– Hur är det med punktsugen, frågar han en gubbe.

– Och du, det där limmet är för starkt, får inte användas här, säger han åt en annan.

Kemikaliebiten är svår. Produktbladen hjälper, annars kollar han hos arbetsmiljöverket.

Bra ordning med få missar

Vi steppar över en plankbro ut på en byggställning och möts av kännspaka profiler: Åhlens varuhus och Klara kyrka lite längre bort. Tomas Kullberg hittar en glipa i räckskyddet, och rättar raskt till en skiva.

Men i stort sett är han nöjd. Inga större missar, ordningen är god och t.ex. tillfartsledarna är i huvudsak öppna.

– Det värsta jag sett på ett bygge var nog en två meter hög stapel, där material mellanlagrades, och folk stod och jobbade ovanpå, ryser han.

Ner igen, och en titt in de sociala utrymmena. Vid en bordsända sitter timmerman Arto Palonperä, 52, född i Åbo men bosatt i Sverige sedan 1979. Arbetssäkerheten har blivit mycket bättre, menar Palonperä, som trivs bäst på mindre byggen där arbetsmomenten är mer varierande.

–I ett år och åtta månader har jag byggt upp gipsväggar här. Det är både dammigt och rätt långrandigt, muttrar han.

Ingemar Almqvist passar på att visa Centralposthallen i bottenvåningen. Valv och väggar i jugendfärger och prydda med landskapsvapen. Ett mästerverk trots att Postverkets huvudkontor år 1903 var den första monumentalbyggnad arkitekt Ferdinand Boberg ritade.

Här gäller det att putsa med varsam hand.

Arbetsmiljön i Stockholm sämre

Under de fyra år Tomas Kullberg jobbat deltid som regionalt skyddsombud, RSO, har han sett arbetsmiljön generellt backa tillbaka i Stockholm.

– Högkonjunkturen har fött många nya företag. Ingen speciellt kunskap behövs för att starta upp. Personalutrymmen är ofta undermåliga, man nonchalerar den pappersexercis som arbetsmiljölagen kräver, säger han.

Kullberg menar att mycket hänger på den samordningsansvariga. Har han kompetens, vågar han ta frågorna, ställa personer utanför staketet om de inte följer ordningsreglerna. Saknas kompetens hos företagen sker också fler olyckor

Ingemar Almqvist har stoppat moment, och kört iväg entreprenörer som inte behärskat sin sak.

– Vi ställer kravet att företagen ska ha personal som är utbildad, men många vet t.ex. inte hur de ska bygga en ställning. Redan då vi går ut med förfrågan gör vi en grovsortering, baserad på tidigare erfarenhet, säger han.

Kullberg menar att mycket kan skyllas på företagen om det finns också arbetstagare som inte följer reglerna, saknar har arbetskläder, skyddshjälm etc.

– Då stänger jag momentet. Arbetarna får gå och hämta, eller ringa entreprenören. Rivarna är det största problemet, här kommer in många som inte har byggutbildning. Men man ser snabbt på personalen: vilka maskiner har de, hur beter de sig.

INGEGERD EKSTRAND