När aftonrodnad skimrar genom gårdstallen i nordväst är det högsommar och vita nätter, när de skarpa strålarna ligger över grannens skorsten i väster drar det mot oktober.

Tryggt och hemvant, men si, också den rytmen måste rubbas.

Om det nu är tvunget.

Om man inte när det snart blir dags igen säger nej ! Om man håller sig kvar i soltiden och låter bli att skruva av och an så att även den bastantaste moraklocka får visvärk av att på våren vridas fram och tillbaks igen på hösten. Minnesramsan för den proceduren är för all del enkel: framåt först, bakett bakåt, men är den nödvändig?

Kan man inte, när de där ute i den förvandlade verkligheten börjar gyckla med sommartid låta sina klockor gå som de skall, enligt solen. Intill vägguren kunde man hänga upp en nätt liten tavla med "+ 60 minuter", så att man vet i händelse man måste ge sig ut i den förvandlade verkligheten, till bussar, tåg eller till bokhandeln.

För övrigt får man hållas i egen rytm och verklighet.

Vilken betydelse har tiden, är det möjligt att leva i sin egen?

Gör man experimentet i Finland kan man under största delen av året känna sig förflyttad till exempelvis till Sverige, vilket inte är så illa, för då får man hela sommartiden (som numera är sju månader lång) höra tolvslaget i Sveriges radio klockan tolv och inte klockan ett, vilket i barndomen inte alltid var så lättbegripligt.

Det finns andra fördelar: posten kommer en timme tidigare än annars, teveprogrammen börjar tidigare — också i Finlands svenska television — och när omgivningen efter avnjuten middag börjar stillna mot kväll har man en hel extra timme kvar, alldeles för sig själv. På morgonen är man förstås lite efter de andra, men den risken får man ta.

Andra risker finns. Det kan vara skäl att minnas Runeberg och sägnerna och Sandels, som satt i Pardala by och åt frukost i allsköns ro, när ilbudet kom och förkunnade att nu kan det allt gå illa för den krigspaus man kommit överens om, var enligt motparten förbi, man hade bara inte tänkt efter ordentligt:

"Vårt ur var tolv och vi följde det,

men den ryska klockan är ett."

O tider, o seder.

En del hjärngymnastik, lite omräkning krävs av den som vill hålla soltid, men kanske det är värt det.

Envisas tillräckligt många tillräckligt länge med att hålla tiden också på sommaren så går det kanske som med språket — säger tillräckligt många fel blir det med tiden rätt.

I väntan därpå är det bara att välja talesätt att filosofera kring. "Tiderna förändras och vi med dem" är en möjlighet. Mera dramatisk är Shakespeares danska prins Hamlet med sitt "Ur led är tiden, o ve, att jag blev den/ som föddes att vrida den rätt igen".

Några veckor till och det är dags igen: vrida eller inte vrida och av vilken anledning?