Arkadien har ju dock åtminstone två betydelser, det konkreta geografiska landskapet på peloponnesiska halvön heter så ännu i dag. Där bor ca 100 000 invånare och antalet har sjunkit under hela efterkrigstiden. Befolkningstätheten har följaktligen sjunkit från ca 35 invånare per kvadratkilometer till 23, vilket ungefär motsvarar tätheten i Landskapet Österbotten. Arkadien är alltså landsbygd, avfolkningsbygd och åtminstone ställvis glesbygd. Landskapet kanske inte förefaller så väldigt spännande i dagens upplevelsehetsade värld, det finns en del antika attraktioner där, men de lockar knappast till sig de riktigt stora turistströmmarna.

Det förefaller därmed svårt att se vad det fysiska landskapet Arkadien skulle kunna tänkas ha att göra med nämnda backe, där alltså vårt lands riksdag byggdes för omkring åtta årtionden sedan enligt ritningar av arkitekten J.S. Sirén. Kanske en och annan folkvald representant känner en viss samhörighet med den ovan nämnda glesbygdsaspekten av Arkadien. En och annan måhända också slås av att den sirénska fasadens pelarstruktur antagligen påverkats av antik grekisk arkitektur. Någon tredje påminns om Arkadien genom en prominent före detta riksdagsman och minister som numera är ambassadör i Grekland. Mer än så blir det knappast.

Det är knappast heller troligt att sjöfarande från Arkadien i tiden gett namn åt denna backe, och därefter befolkat främre Tölö. Jag menar alltså i likhet med den holländare som enligt berättelsen gett upphov till gårdsnamnet Holländer i Pedersöre, eller den kosack som enligt folktraditionen bosatte sig på Kasakbacken i Överpurmo.

Nej, vi får lov att söka riksdagsbackens rötter på helt annat håll, i böckernas, målningarnas och sångernas värld. Där hittas ett annat Arkadien, ett mera abstrakt, mera mytologiskt, symbolfyllt herdelandskap, detta som vi alltså återfinner bland annat i måleri, arkitektur och diktning. Detta Arkadien uppstod redan under romartiden och återuppstod sedan efter renässansen som ett grönt, böljande landskap med bara alltför finputsade antika ruiner, lummiga träd och buskar, befolkat av sköna herdar och nymfer. Ett landskap som förkroppsligar en stark längtan efter frihet och lantlig idyll vid sidan av och kanske som motvikt till all förnuftsmässig tvångsmatning.

Det är väl nog här vi måste försöka hitta de riktiga kopplingarna till landets riksdag. Vad är väl mera lämpligt i stressade tider som dessa än att vårt lands högsta lagstiftande organ har sitt säte på en backe med denna idylliskt vackra antika kulturbakgrund. Kanske kunde vi därmed högtidligen koppla namnet Arkadiabacken till frihet, demokrati, välfärd, framsteg och kulturell rikedom. Tecknat mot denna sköna fond blir även det simplaste och mest pekuniära lagförslag till skön poesi, den tråkigaste plenireplik blir en högstämd förkunnelse av Cicero.

Det må dock vara oss förlåtet om vi även drar oss till minnes ett antal mindre seriösa analogier till Arkadiens herdelandskap. Vem minns inte den arkadiska idyllen i folkkonstnären Mauri Antero Numminens visa: "I riksdagshusets park", eller de tallösa olika böcker och löpsedlar som i anslutning till riksdagen och dess medlemmar beskriver såväl herdelandskap och dito stunder ur verkliga livet som annan avkopplande skönkonst och idrott av både det ena och andra slaget.

Men för att konkludera: Arkadiabacken är en på många sätt välfunnen och vacker benämning på landets riksdag. Och i mitt tycke ett betydligt vackrare, värdigare och trevligare namn än till exempel det brutala "granitborgen". Det är alltså till denna traditionsrika Arkadiabacke din kandidat drar kosan om hon eller han blir invald i riksdagen den 18 mars.