Sipowicz är varken finlandssvensk eller liberal, och han dras med ett hiskeligt dåligt humör, men än sen då. Han är lika rättvis som han är sträng och allt som oftast fixar det sig, om det så betyder att jobbet går ut över privatlivet. Det är inte att ha flaskan framme när han kommer på besök om vi säger så.

Men nu är det slut på det roliga. Efter 12 säsonger och hela 261 avsnitt var det härom (sön)dagen dags att ta farväl. Vi är många som kommer att sakna Sipowicz & Co. för trots allt hör NYPD Blue till de mera revolutionerande sakerna inom ramen för den amerikanska tevekriminalaren.

80-talsfavoriten Hill Street Blues hann före, visst, men det var NYPD som förädlade det urbana, skitigt realistiska blårockskonceptet. Plötsligt var det helt okej att svära och ha sig, speciellt som det visade sig att våra hjältar ingalunda saknade vårtor och blessyrer. För att inte snacka om klientelet som innefattade olycksbarn av alla färger och schatteringar.

Att man spelade in i autentiska miljöer och gärna viftade med handkameran bara bidrog till det realistiska här och nu -intrycket. Eller kanske bor vi säga här och DÅ, för nu blåser det ju helt andra vindar.

Jag syftar på C.S.I., Numm3r och allt vad de heter, serier som hävdar att polisarbetet är allt annat är ett socialt projekt med människor av kött och blod. Nej, här är det laboratoriestuket, pincetter och DNA som gäller. Samt en "look" som inte är av denna värld.

Där NYPD Blue körde med blåttogrått och skit under naglarna karakteriseras C.S.I. av grälla pastellfärger och vrålsexiga motljusbilder. Det är nästan så man kommer att tänka på Kalle (från Kalle och Hobbe) som när det var dags att lämna in skoluppsatsen alltid satsade på omslaget. Underförstått: ytan är innehållet.

Nu är ju detta inte första gången som polisserierna, tja, tevedeckaren över lag, är ute och cyklar. På 1960- och 70-talet var eskapismen, verklighetsflykten, snarare en norm. Hellre en glad lax än en sur strömming, liksom.

På den punkten kan jag inte låta bli att nämna Helgonet/Simon Templar, den av Roger Moore porträtterade gentlemannaäventyraren som som bekant föredrog Monte Carlo, Venedig och La Paris framom Londons arbetarkvarter. Nåja, alla har vi vårt och när det gällde kvinnor och barn, speciellt kalaspinglor, drog sig den gode Helgonet inte för att räcka ut en hjälpande hand.

Serien rullade från 1962 till 1969 och säsongerna 1964-65 är samlade i en box som nu finns att tillgå i ett varuhus nära dig. Vi snackar sammanlagt trettio avsnitt, ā 48 minuter sus och dus i kontinentala storstadsmiljöer.

Det är lite som EU med andra ord, även om det bör sägas att Roger Moore är betydligt charmigare än en José Manuel Barroso. Kostymen sitter, smilet likaså.