Vårt social trygghetssystem kan liknas vid ett lapptäcke, där lapparna delvis är rätt sorgfälligt sammanfogade. En del glipar i sömmarna, andra lappar över varandra. Sociallagstiftningen kan också liknas vid en snårskog, där medborgaren kan ha synnerligen svårt att orientera sig och hålla reda på sina rättigheter. Lagarna har stiftats och ändrats med varierande motiv. Kongruensen har inte alltid varit den bästa. Ibland har sparbehov varit mer vägledade en funktion.

Att reda upp i djungeln är alltså motiverat. Det finns också uppenbara orättvisor och oskäligheter att rätta till. Den ekonomiska tillväxten och förbättringen av sysselsättningen har skapat utrymme i ekonomin som gör detta möjligt. I en välfärdsstat skall människor som drabbas av arbetslöshet, sjukdom eller olycka ha en skäligt tryggad utkomst. Det skall vara möjligt för alla att studera, bo hyggligt och skaffa barn utan att dras under fattigdomsgränsen. Arbetsoförmögna och utslagna skall solidariskt omslutas av det sociala skyddsnätet.

Så långt kan arbetet på socialskyddsreformen säkert ske utan större meningsskiljaktigheter. Åtminstone om man får döma av den uttalade vilja att värna om välfärdssamhället, som alla betydande politiska läger numera kan tillskrivas.

Det oaktat kan ideologiskt färgade meningsmotsättningar träda fram. Medborgarlön har kastats fram som alternativ. Privatförsäkringar av olika slag finns det både ideologiskt och kommersiellt intresse för. Bägge dyker nog upp på agendan ännu.

Arbetet bildar nu fundamentet för vårt sociala trygghetssystem, som är orsaksbaserat och till väsentliga delar inkomstrelaterat. Det hela kan också utryckas så att vi har kollektiv trygghet i kombination med individuellt ansvar. Det finns rättigheter och skyldigheter. Detta ger en allmän acceptans av systemet vi skall akta oss för att äventyra. Arbetet är det stabilaste fundamentet för socialskyddet också framgent.

HANS JERN