Stationshuset på andra sidan den österbottniska stambanan ligger öde, det är länge sedan tågen plockade upp och satte av passagerare i Kronoby. Men här öster om järnvägsspåren råder full ruljans. Ab Påras Oy, för vilket Johan Byggmästar är vice vd med ansvar för marknadsföring, försäljning och inköp, är ett av de större trävaruföretagen i Finland. Därav Byggmästars önskan om mera köld. Det gäller att få ut virket ur skogarna och trygga tillgången till de 20 000 kubikmeter virke som årligen behandlas i Kronobyföretaget. I år är det den andra milda vintern i rad, och ibland har det varit lite knepigt med råvarutillgången.

– Det har blivit bättre. Tidigare hade vi egen skogsavdelning för anskaffningen av stolpmaterial, Idag sker den via Metsäliitto och UPM. För sågat virke samarbetar vi med UPM. Har inte Alholmens såg det virke vi behöver får vi leverans från koncernens andra sågar, berättar Byggmästar. Men också på Påras har krisen inom sågindustrin känts av.

Står stadigt på två ben

Termometern har stannat på minus fem grader denna måndagsmorgon och den isande vinden under veckoslutet har mojnat något. Mycket av arbetet sker utomhus och någon köldgräns eller förbehåll för olika väderfenomen finns inte här.

– Vi har så många olika arbetsmoment att jag kan anpassa arbetet om ruskväder eller sträng köld råder, säger Stefan Nynäs, arbetsledare och arbetarskyddsfullmäktig som guidar Löntagarens team runt på det tolv hektar stora område familjeföretaget Påras förfogar över. Starten, som kombinerad kvarn och såg, skedde 1912, och samma släkt, Sjölind, äger fortfarande Påras. Sågen lades ned 1974, och möbelindustrin i Kållby på Pedersöresidan av gränsen har sålts.

I dag är det två stabila ben företaget står på: impregnering av stolpar och annat hyvlat och sågat virke samt byggvaruförsäljningen som kom in i bilden på 1960-talet. Påras är också delägare i Ekopaint i Nykarleby.

Påras omsättning har de senaste fem åren legat kring 8 miljoner, av detta står de egna produkterna står för 65–70 procent. Försäljningen av stolpar och annat impregnerat sker via privata trähandlare ocnh kedjan Puukeskus.

– Påras upplevs som en trygg arbetsplats i dessa osäkra tider, säger huvudförtroendeman Harry Kåla, som jobbar som försäljare på Påras byggvaruhus i Jakobstad. Där är konkurrensen knivskarp — på Bottenviksvägen finns tre, fyra företag sida vid sida. För kunderna är det en klar fördel, att snabbt kunna kolla både produkter och priser.

Pionjär i tryckimpregnering

Påras är en av pionjärerna inom tryckimpregnering i Finland. Redan på 1950-talet började Påras tillämpa saltimpregnering, och även om medlen växlat är principen den samma.

– Både tidigare vdn Tor Sjölind och Ove Sjölind, huvudägare och vd i dag, har samma princip. Det som de själva inte vill röra vid, ska inte de som arbetar här heller behöva hantera, betonar vvd Johan Byggmästar.

Principen är att hela kedjan, från tillverkare till brukare, ska kunna hantera produkterna tryggt.

Påras övervägde inte ens att börja impregnera stolpar med kreosot, framställd ur stenkolstjära och känt för mindre hälsosamma egenskaper, varken på 1950-talet eller då EU förbjöd krom-koppar-arsen-impregneringsämnet CCA av miljöskäl för ett par år sedan.

– Vi har använt CCA och inte sett några skador hos personalen, säger Johan Byggmästar och nämner den krya, idag 93-åriga tidigare arbetaren som impregnerat stolpar och annat virke ända sedan starten på 50-talet.

Byggmästar vill inte närmare ta ställning till kreosoten men säger att både han, och andra på Påras var rätt överraskade över att kreosot, som fram till en bit in på 1960-talet använts för att ge el- och telefonstolpar ett längre liv, nu togs tillbaka för att ersätta CCA.

Kopparsalt ger tryggare stolpar

Påras fortsatte för sin del att tryckimpregnera med kopparbaserade Wolmanit CX 8, som importeras till Finland av företaget BASF. Samma medel används i ett tiotal företag i landet

– Stolparna är lika säkra, men inte problematiska. Kundresponsen har varit god, och efterfrågan växer hela tiden för oss som stolpproducent till energiverk och telefonbolag. En ny nisch är krocksäkra stolpar till vägbelysningen, några andra än dem använder vägverket inte från och med år 2007, berättar Byggmästar.

De impregnerade stolparna levereras inom en radie på ca 200 km, där transportkostnader hålls förnuftiga, dvs Uleåborg, Kajana, Björneborg.

Påras har använt Wolmanit i tio–tolv år. Tester visar att stolparna torde ha en minimilivslängd på ca 30 år, kanske upp till 50, dvs ungefär den samma som för stolpar som impregnerats med CCA. Livslängden varierar beroende på jordmån. I tät lerjord blir åren fler än i sandjord.

Dyrare är Wolmanitstolparna inte heller, och Byggmästar är klart nöjd över att kontakter tagits, från intresserade beställare men också arbetstagare som är bekymrade över kreosotriskerna.

Veckolång process

Påras ställer krav på viss kvalitet hos de trädstammar, alla i furu, som levereras. Det gör att största delen duger till stolpar. Den mindre del som inte fyller kravet sågas till stockar. Fliset går till den egna värmepannan som värmer upp anläggningen.

– Impregneringsvätskan, blå och trögflytande som späds ut med vatten till A eller AB-klass, måste hålla en temperatur på 15–20 grader för att de kalla stockarna ska impregneras rätt, förklarar Stefan Nynäs.

A-klass betyder att stolparna både klarar att sättas ned i jord eller ha markkontakt. AB att markkontakt inte är tillrådligt.

Stammarna barkas och körs på en transportör som automatiskt sorterar dem efter längd. Efter det staplas stockarna upp och får torka löst staplade under bar himmel över sommaren.

– Bästa torktiden är från början av april till midsommar. Efter det börjar luftfuktigheten bli hög, säger Nynäs.

När stolparna har en fuktprocent på 20–25 körs de in i en autoklav med vakuum och tryck för impregnering. Systemet är slutet, så både arbetsmiljö och miljö hålls trygga. Blir det läckage rinner vätskan direkt ned i en betongtank.

Eftervakuum tar bort överskottet, så följer värmekammare. Efter 4–8 timmar i autoklaven är virket impregnerat. Ett eftervakuum tar bort överskottet, efter det följer värmekammare. Hela processen tar ca en vecka, och övervakas per dator.

Träet i centrum

Impregnering gör stolparna gröna. Färgen kommer nästan automatiskt, då den blå impregneringsvätskan blandas med ljusgult trä. Stolparna används för el- och telefonledningar.

För att få det hyvlade eller sågade virket brunt tillsätts färgpigment. Brun är en populär färg till exempel för de stora terrassgolv på upp till 100 kvadratmeter som vunnit stor popularitet under den senaste fem åren. De bruna plankorna vilar dock ofta på gröna, som är 20 procent billigare.

– Terrasserna är en växande nisch, och vi gör också bräden och plankor med spår som ger halkskydd, säger Byggmästar. och betonar att Påras hela tiden satsar på ny och bättre teknik.

Påras gör också halvfabrikat till bryggor, utemöbler med mera. Produkter görs hela tiden mer och mer färdiga, dvs företag levererar komponenter till Kronoby, här färdigställs produkterna och levereras direkt till företagens kunder.

– Trä är viktigast. Allt vi sysslar med har någon kontakt med det, säger Johan Byggmästar och pekar på byggvarusidan. Här är sortimentet av skivor stort, allt från billiga hårdkartongskivor på 3–4 euro per styck till teakskivor som betingar ett pris på 300–400 euro för båtindustrin.

Säkerheten i fokus

Många i den 24 man starka personalen är trotjänare, och medelåldern ligger på 50 plus, berättar huvudförtroendeman Harry Kåla, som själv jobbat på Påras sedan 1975.

– Sammanhållningen är bra och andan god. Folk trivs också med möjligheten att cirkulera i jobbet, att kunna göra annat än sin huvuduppgift ger ombyte, säger Harry Kåla, som varit Träs huvudförtroendeman i ett tjugotal år.

Några större problem har inte hamnat på Kålas bord. Är det något som bör diskuteras, gör huvudförtroendemannen det direkt med ledningen.

– Påras är en bra arbetsgivare. Här följer man den rätta principen, att kollektivavtalen sätter en miniminivå. Sedan skjuter arbetsgivaren på en del, säger Harry Kåla.

Den moderna maskinparken är en del av satsningen på säkerheten. Harry Kåla får leta en god stund i minnet för att hitta en allvarligare arbetsolycka, en hyvlare drabbades. Var det för 15 år sedan, han har ju varit pensionär i sju år redan, funderar Kåla.

– Truckar kan vara ett riskmoment. Arbetsgivaren erbjöd alla dem som kommer i kontakt med truckkörning att ta körkort, dvs ungefär halva personalen. Och alla nappade, inflikar arbetarskyddsfullmäktige Stefan Nynäs.

Företagshälsovården fungerar, både i Kronoby och Jakobstad. Hälsokontroller görs med fem års mellanrum. För säkerhets skull är intervallen tätare, endast tre år, för dem som sysslar med impregnering.

Några större problem att rekrytera nya arbetstagare har Påras inte haft hittills, men läget börjar bli kärvare, menar vvd Johan Byggmästar.

Påras är bland de fyra, fem största företagen i gamla Kronoby — Kronoby omfattar sedan 1969 också Nedervetil och Terjärv. För en företagare är kommunens läge logistiskt gott. Stambanan går genom Kronoby, flygfältet som går under namnet Karleby–Jakobstad ligger här och två riksvägar, nummer 8 och 13, korsar kommunen.

INGEGERD EKSTRAND