De gråter oss till sömns och
domning
De finns överallt men vi ser dem inte
Utschasade med en vittring av ensamhet ur
mun och kön
Vem har gjort dem osynliga? Inte du, inte jag, inte
vi i alla fall!
Vi slänger slantarna rakt i ansiktet, tackar de ens?
Ordet främlingskap leder vilse och förutsätter en förlorad
tillhörighet som aldrig fanns
Då ingen såg dem började de aldrig finnas, så var det kanske
Vi vet inte och vill inte veta
Vad de alltid vetat blev bekräftat – att det inte finns någon
mening eller riktning
Och att om det fanns saknade det betydelse, ingen har ändå
lyckats komma undan
Varför bär de sina spädbarn med sig i kölden?
Deras sorg är djup som ett vakttorn, men osynlig i vår
likgiltighets dimma
De är stela och tysta som pelarhelgon
Deras gråt dränker oss, de gråter oss till sömns och domning
CLAES ANDERSSON
Löntagaren 21.2.2008 nr
2/08
|
