Hela projektet har administrerats och koordinerats av Finland, berättar koordinatorn Tiina Järvinen på inrikesministeriet (fram till årsskiftet arbetsministeriet).

– Finland ville ta fram en integrationsmodell kring mottagningen. I stället för att som nu först lära sig språk — ofta först efter en längre vistelse här och dittills kanske med socialbyrån som enda kontakt — skulle kvotflyktingarna snabbt få bekanta sig med arbetslivet, och tillika få sociala kontakter snabbt, sammanfattar hon.

Av de 387 personer, från ett otryggt Burma med etniska konflikter och militärdiktatur, som valdes ut av Finland på ett flyktingläger i Thailand år 2006, fick 35 möjlighet att delta i MOST. Fyra kommuner, Esbo och Vanda i Nyland, Karleby och Kornäs i Österbotten, tog emot kvotflyktingarna.

– I Nyland fick vi fler arbetsplatser än vi behövde, och Vanda har redan sagt sig vara villigt att fortsätta med samma modell också framöver. Men då inte som projekt, utan inflätat i vardagen, konstaterar Tiina Järvinen.

Intresset har varit stort också utomlands. Förfrågningar har kommit ända från Nya Zeeland. Ett bevis på något om ett behov och på att projektet med språk och arbetspraktik varvade ses som intressant.

– Projektet lyckades verkligt bra, även om bristen på Burmatolkar varit ett problem. Vi har också fått förslag till hur det hela kan bli ännu bättre, säger Tiina Järvinen som försöker informera så mycket och så många som möjligt innan hennes projektjobb tar slut i månadsskiftet.

En rapport färdigställs för EU, och kommer ut i bokform så alla medlemsländer kan bekanta sig med MOST.

– Målet är att få fram en modell som kan brukas i alla EU-länder för hur ta emot och integrerar kvotflyktingarna och handha vidarebosättningen .

Med i MOSTs nationella styrgrupp satt också informatiker Helena Hämäläinen från FFC. Också EK var företrätt. Hämäläinen deltog bland annat i slutseminariet i Madrid.

– Projektet var som helhet positivt. Framöver vore det viktigt att arbetsgemenskapen får rejäl information då praktikant kommer till arbetsplatsen, så missförstånd undviks, som "att de tar jobben". Gärna kunde fackavdelningarna hålla kontakt med praktikanterna, säger Helena Hämäläinen.

Lägre tröskel använda språk

Arbetspraktik ger sociala kontakter som ger praktisk hjälp i nyfinländarnas anpassning, som var söka hälsovård, utan att kanske köa för besök på socialbyrån.

– Motivationen att lära sig språk höjs då man kan använda det i jobbet. Också tröskeln att tala blir lägre då man ska göra det genast från början, säger Tiina Järvinen.

Feedbacken från kommuner och kvotflyktingarna själva visar att språkundervisningen i början gärna kan vara längre, 1–2 månader i stället för 2 veckor. De som deltar i MOST-modellen kunde hellre väljas ut då integrationsplanen görs upp, för att klarare se vilken praktik som gynnar dem bäst. Arbetspraktiken kunde också vara 10–12 månader i stället för sex.

Altl det här skriver flyktingkoordinator Sofia Mitts-Björkblom i Korsnäs gärna under, även om tycker projektet lyckades över förväntan, trots allt.

– TE-centralen gav vissa riktlinjer men vi hade rätt fria händer. Knepigast var att vi inte visste något innan om dem som kom, vad de kunde, vad de var intresserade av, då vi skulle ta fram arbetsplatser, säger Sofia Mitts-Häggblom, vars pro gradu i socialpolitik handlade just om flyktingar på arbetsmarknaden, men att se hur gick till i praktiken var spännande.

– Kvotflyktingarna kom från en annan värld, från hyddor med lerväggar. Redan att sätta elkontakten i väggen upplevdes som skrämmande, säger hon.

I dag är det svårt att förstå att allt var okänt då ifjol våras. Nu använder alla samma apparatur som alla andra Korsnäsbor utan problem.

– En klar fördel är att kvotflyktingarna fick ett kontaktnät genom arbetspraktiken. Folk hejar på dem, ja, det var du som var hos oss. Byarna är små, ryktet går att han var duktig på jobbet. Och det har hela gruppen nytta av, säger flyktingkoordinatorn Sofia Mitts-Björkblom.

Nya integrationsplaner och individuella lösningar nästa steg

Språkläraren Anna Häggblom upplever att gruppen och hon själv varit på samma våglängd, ända från början.

– Jag har lärt mig mycket om människor, och också om språkinlärning, då vi inte har något gemensamt språk, bara någon enstaka kan ju lite engelska, säger hon.

En del har lärt sig mer, andra mindre svenska. Det svårast är att uttala vokalljuden.

– Och så har vi skilda ord, som gris, kulting, galt och so, medan burmeserna talar kort och gott om grismamma, grispappa, grisbarn. Kanske har de fler uttryck för känslor, tolken vi hade i början uttryckte sig väldigt vackert, säger hon.

Mer språkundervisning såg Anna Häggblom gärna att gavs före arbetspraktiken.

Hon påpekar att vänfamiljerna spelat en viktig roll för integreringen.

– Då jag efter någon månad frågade vad som var den största skillnaden mellan hemma och här, svarade burmeserna direkt att i Finland sitter alla hemma med dörren låst. Knappt någon går spontant och hälsar på, ens längre här på landsbygden.

Också Korsnäs socialchef Carina Mattans är nöjd med projektet, men skriver under finjusteringarna ovan.

– De nyinflyttade kvotflyktingarna fick bra kontakt, både på arbetsplatserna och med lokalbefolkningen. Inom kommunen har röster redan höjts för att vi ska ta emot fler kvotflyktingar. Vi får följa med, i nuläget gör bostadssituationen att vi inte kan ta fler, säger hon och betonar att också arbetsgivarna är nöjda. Arbetskraftskraftsinvandring välkomnas, arbetskraft behövs speciellt i växthusen och inom metallindustrin.

– Nu ska vi diskutera fram individuella lösningar och göra upp nya integrationsplaner. Valet står mellan studier, till yrke eller mer svenska, eller arbete, säger socialchefen.

INGEGERD EKSTRAND