Robert Åsbacka

Så vi ska inte fördjupa oss i det.

Med uppfostran är det däremot annat. Under tidigt nittonhundratal var man nöjd bara barnen gjorde som man sa, efter krigen skulle man lyssna till barnens behov och på sextiotalet skulle de lära sig att tänka själva. Nu, läser jag i tidningen, handlar framgångsrik barnuppfostran om att berömma det goda beteendet och ignorera det dåliga.

Jag kan inte säga att jag fullt ut har levt upp till det här som förälder. När jag riktigt tänker efter kan det faktiskt hända att jag någon gång skällt lite då de lämnat kylskåpsdörren öppen och smörpaketet på bordet, och jag så småningom lyckats hitta den skyldige genom att följa brödsmulespåret.

Men det här berömma/ignorera som nu lärs ut på föräldrakurser och i teveprogram som Supernanny, det har jag stött på förut. Första gången för sju år sedan då vi skaffade boxer. På brukshundklubbens valpkurs upprepades det som ett mantra: mycket beröm när han gör rätt, ignorera om han gör fel. Om det fungerar vet jag inte, man borde kanske pröva med fler hundar.

Nästa gång strategin blev aktuell var när jag började undervisa på universitetet. Det var faktiskt, nu när jag tänker efter, vid ungefär samma tid som valpkursen. Hursomhelst, jag undervisade i litterärt skapande, och mina studenter kämpade med sina novell- och romanförsök. Om det gav sig naturligt, eller om det faktiskt var ett direkt resultat av boxerköpet vet jag inte, men jag tillämpade i alla fall ganska konsekvent berömma/ignorera-strategin då jag diskuterade studenternas texter. Att lära sig skriva handlar till stor del om att hitta sin röst. Lärarens uppgift är att hjälpa till i sökandet. Om jag hade varit enbart en hård kritiker skulle studenterna glömt sin egen eftersom de haft fullt upp med att försöka hitta min.

Det finns en övertro på kritik i den litterära världen. Hur det är med hundar och barn vet jag inte. Det händer att jag ryter åt dem jag har i min närhet. Å andra sidan, om jag dagligen hade studenterna kring mig skulle jag nog ryta åt dem också. Däremot vet jag inte om jag skulle använda det tredje ben som den för dagen aktuella barnuppfostran stöder sig på. Time out. I korthet innebär det att de som inte lyder trots att man struntar i dem låser man in. Eller kopplar.

Det låter som kriminalpolitik. Eller kanske bara politik. Eftersom jag sitter i Sverige och skriver det här kommer jag osökt att tänka på Lars Danielsson, mannen som om man ska tro kvällstidningarnas löpsedlar orsakade tsunamin i Thailand för drygt tre år sedan. Danielsson är opolitisk tjänsteman på utrikesdepartementet, och har nu ignorerats av sin chef, den vittbereste utrikesministerns Carl Bildt, sedan valsegern hösten 2006. Carl Bildt tycker inte om Lars Danielsson. Och fast han har struntat i honom så länge har den envise tjänstemannen inte blivit bättre för det. Så Carl låter Lars sitta på sitt rum. Han får inga arbetsuppgifter, och han får heller ingen av alla de tjänster han har sökt. Han blir ignorerad och inlåst.

Så det är ju möjligt att Carl Bildt gått både valp- och föräldrakurs, men att han missat det där med berömmet. Eller så kanske han bara är en helt vanlig översittare. Det är svårt att avgöra så här på avstånd. För säkerhets skull borde man nog ändå skicka en Supernanny till Rosenbad. Bara för att komplettera.