I klartext betyder det att ingenting var heligt, allra minst de journalistiska principerna och följaktligen hade man en frågespalt som fungerade enligt principen att såväl frågor som svar skrevs av redaktionen. Kul idé, jag fattar inte varför inte flera tidningar sportar med slikt.

Nåväl, en gång var det en kille som "skrev" till tidningen och undrade huruvida det är ett måste för honom, i egenskap av finne, att gå i bastun. Nej, replikerade Pahkasika, det måste du inte. Alla svenska män har inte heller problem med sin sexuella läggning.

Skämt åsido, men jag tycker mig se drag av samma nationella pajkastning, nu när de finska kvällstidningarna ondgör sig över svenskarnas njugga inställning till Åke Lindmans och Sakari Kirjavainens krigsfilm Tali-Ihantala 1944. Att det höjts kritiska röster även i hemlandet är uppenbarligen ovidkommande, allting är svenskarnas fel.

Så här skriver Mårten Blomqvist i DN: "Sakligt berättas hur allt gick till, men ytterst lite om hur det kändes. Då blir den ena salvan eller skogsdungen eller vägkröken den andra väldigt lik." Svenska Dagbladet i sin tur frågar sig huruvida det finns någon "större anledning att se denna ofokuserade dramadokumentär om striderna där finnarna gratulerar sig själva till visad tapperhet."

Det var styggt sagt och läsarkommentarerna har inte låtit vänta på sig. "Har all den vetskap om vad vi kämpat och blött för. bleknat eller rentav glömts i Sverige?", undrar krigsveteranen Henrik Nordenswan i Hbl. Han får flankstöd av Anders Gustafsson, Mariehamn, som menar att de breda folklagrens okunskap om Finland och dess historia är "närmast bottenlös".

Det ligger säkert någonting i det, men nog blir det ju lite snurrigt när diplomekonom Sture-Christian Eklund i samma tidning konstaterar att filmen "höjer sig skyhögt över alla amerikanska krigsfilmer och därmed över sådana som filmkritiker under årens lopp översköljt med lovord."

Vad lär vi oss av detta – förutom att ämnet filmkunskap av allt att döma inte ingår i diplomekonomexamen? En poäng är att vi fortfarande inte verkar vara redo att kritiskt granska krigsåren – i sin helhet. Var dröjer filmerna om lidandet på hemmafronten? Om de hemvändande soldaterna och deras öden? Eller filmerna där diverse rötägg respektive inkompetenta officerare (som skickar sina mannar i döden i onödan) porträtteras.

Nej, sånt skräp överlåter vi åt amerikanerna. Vilket får mig att tänka på Paul Haggis bioaktuella In the Valley of Elah, filmen där Tommy Lee Jones Vietnam-veteran försöker leta reda på soldatsonen som försvunnit från sitt förband – efter att nyss ha återvänt från Irak.

Det är upptakten till en seriöst smärtsam odyssé som hävdar att kriget ingalunda tar slut när eldgivningen tystnar. Kriget fortsätter på hemmafronten, på sätt eller annat och inte sällan är följderna ödesdigra.

DOKUMENTÄR
"Family Meeting", blues från Österbotten och världen, FST5 8/3
– Vem skulle väl ha trott att den bästa bluesmusiken på de här breddgraderna kommer från Kokkola, i form av Wentus Blues Band. I dokumentären Family Meeting firar orkestern sitt 20-årsjubileum, detta i sällskap av vänner från när och fjärran (Eddie Kirkland, Mick Taylor, Kim Wilson). Det svänger må ni tro.

RADIO
"Kulturtimmen", kulturellt för hela slanten, Radio Vega vardagar 18.03
– För mycket kultur är inte bra för hälsan, man får dålig hy och ont i ryggen. Ändå bör man nog välkomna Vegas kulturella storsatsning. I en tid av snuttifiering och intellektuell nedbantning är det kul med någon som vågar gå motströms. Det är just sånt som man förväntar sig av ett public service-bolag.

TV-FILM
"Clint Eastwood", allt om mannen från vidderna, Yle Teema 8/3
– Allt om Clint Eastwood och lite till är att vänta när Temakanalen bullar upp med en helaftonsspecial. Först ut är intervjudokumentären Clint on Clint och sedan följer Sergio Leones För en handfull dollar (1964), filmen som anses ha lagt grunden för den så kallade spagettivästern. Musik av maestro Morricone.