Förr var det enklare. Då kunde man styra, ställa och förhandla med betydligt friare och starkare tyglar. Den nordiska modellen och många övriga europeiska lösningar byggde på ett samförstånd mellan arbetstagare, arbetsgivare och statsmakt. Politiken omfattade löner, socialpolitik, investeringar, sysselsättning och regionalpolitik. I Tyskland hette Ludwig Erhardts modell Soziale Marktwirtschaft (social marknadsekonomi). I England och många andra länder härskade Lord Keynes idéer om att offentligt arbete var gynnsamt för ekonomin. Denna lära fick vi oss till livs inom nationalekonomin ännu 1974 när jag inledde mina studier.

Dessa modeller byggde på att det fanns en stark, suverän nationalstat med lagstiftningsmonopol. På papperet finns ju ännu denna stat, men på sjuttiotalet började dess makt sakta att urholkas, och vi kom så småningom in i en ny epok där statens roll reducerats. Man talade om Thatcherism, Reaganism osv, men vad det egentligen handlade om var den klassiskt liberala idén att marknaderna ska ges frihet från statlig inblandning, dvs. Adam Smiths "osynliga hand". Vi börjar vara där nu, efter en lång rad av beslut som alla pekat i samma riktning. Riktningen kunde för all del skönjas redan för flera årtionden sedan ("den enda vägen").

Att det politiska rörelseutrymmet har blivit allt mindre borde ha blivit uppenbart för var och en. Stora Ensos fabrik i Kemijärvi har fått extra politisk uppmärksamhet mest på grund av att staten är storägare i detta företag, annars hade denna lokala katastrof troligen förbigåtts med högst formella beklaganden i ett eller annat politiskt tal, men därvid hade det blivit, "för det finns ju ändå inget man kan göra åt saken". Det andra exemplet är förstås Nokias fabrik i Bochum, som uppmärksammats kraftigt i Tyskland, där staten förvisso inte har någon dubbelroll, men där politikerna ingripit ovanligt kraftigt.

Det finns många exempel där statsmakten hade kunnat ingripa om den hade agerat som den gjorde "förr i världen". I takt med att staten avstår från ägarskap och inflytande på operativa beslut kommer dilemmat allt klarare fram i dagen. Vi kan nämna striden om Fortums optionsprogram, eller diskussionen om konkurrensutsättning av postutdelning och järnvägstrafik. Maktfördelningsfrågan mellan stat och privat gäller i högsta grad också rundradioverksamheten, vården och skolan, och hur de ska ordnas i framtiden.

Till syvende och sist gäller det frågan om allmännyttighet kontra privat egendom, och även frågan om jämn fördelning kontra fördelning efter betalningsförmåga. Den marknadsliberala ideologin betyder i slutändan inget annat än att det är de resurssvaga, de mindre bemedlade, de avlägset boende, de äldre och de dåligt utbildade som får det allt svårare att hävda sig i konkurrensen.

Just nu tycks det inte finnas några goda alternativ för en aldrig så välvillig politisk makt. Återstår att fundera över om man ska ha med "fan eller belsebub" som reskamrat i båten. Om man blandar sig i för mycket leder det till kapitalflykt på längre sikt, dvs. till att investeringar förläggs på andra håll där finns mindre inblandning. Om man inte blandar sig i leder det lika fullt till arbetsplatsnedläggningar, vilket vi sannerligen har fått se nog av.

Meningarna om hur statsmakten borde agera i dylika fall är delade, men det råder ganska långt enighet om att det inte finns någon återvändo till det gamla. Samtidigt måste vi nog fråga oss vad som finns kvar av politiken om all inblandning i det privata näringslivet tabubeläggs? Då återstår enbart en nattväktarstat som visserligen formellt har lagstiftningsmonopol och beskattningsrätt, men vars möjligheter att utnyttja dessa medel är synnerligen begränsade.

Det finns kanske inte särskilt mycket en enskild liten stat kan göra åt de globala företagsjättarnas framfart. Det är därför svårt att se någon annan alternativ utväg än ökat mellanstatligt samarbete (plus internationell facklig solidaritet!) inom EU och i ännu större skala: "nationalstater förenen eder"!