Heltid går inte mer. Vecka jobb, vecka ledig skulle vara idealet. Bägge har försökt få det så. Ingendera har lyckats.

– Ett år på alterneringsledighet gav mig inte orken tillbaka, så jag tog tjänstledigt ett år efter det, stängde daghemsdörren och jobbade med autistiska barn på veckoslutsläger. Företagsläkaren rekommenderade deltid. Att dela ett jobb, en vakans, gick inte, så jag måste säga upp mig. Nu jobbar jag för bemanningsföretaget SEURE precis så mycket jag vill och orkar, säger barnskötaren Riitta Lahtinen.

Tiina — låt oss kalla henne så — arbetar som barnskötare också hon. I flera år har hon funderat över deltid, och försökt få det. I år skulle hon sluta om inte något ändrades. Men hon är kvar.

– På jobbet orkar jag, barnen ger mig energi. Jag försöker hålla konditionen uppe genom att simma flera gånger i veckan. Men hemma somnar jag ofta i soffan framför tv:n. Det påverkar nattsömnen negativt, säger hon.

Göra rätt mot sig själv och barnen

Deras historier är skrämmande lika, även om de aldrig träffats förr. Båda blev familjedagvårdare för att kunna vårda också sina egna barn. Efter nio respektive sex år började de jobba som barnskötare på daghem i huvudstadsregionen.

Båda har hörselskada av den höga ljudvolymen då tjugotalet barn glammar och leker. Båda har problem med ryggen av alla lyft och obekväma ställningar. Riitta har inte på flera år kunnat jobba på lilla sidan, med barn under 3 år. Tiinas rygg har nu också tvingat henne att jobba bland de större barnen.

Ändå har ingendera inte just några sjukdagar, ansvarskännande arbetstagare som de är. Kvinnor i deras ålder har ju uppfostrats till att bara göra, och helst lite mer.

–Vad hade det kostat om jag börjat få sjukdag på sjukdag? Och hur orkar man ge barnen impulser då man själv är utpumpad? Nej jag tyckte det var rejälast både mot mig själv och barnen att sluta, säger Riitta.

Pappersjobb tar tid från barnen

Kärnan i jobbet, att ge de små en bra omvårdnad och vardag, tycker de har kommit i skymundan. Personalen är för liten, barnen för många. Riitta, som gått kurser för att ta hand om barn med särskilda behov har fått fler och fler hela tiden.

– Tiden för barnen krymper. Förr kunde vi ge något barn mera tid om gruppen inte var fulltalig. Nu ska det räknas användargrad hela tiden, vid olika klockslag. Det är lapp på lapp, säger Riitta.

Sju barn över 3 år per vårdare är max. Då barnen i gruppen en gång oväntat var 24 i stället för 28, var föreståndaren upprörd. För många!

– Av vi fyra var då endast en fastanställd, barnträdgårdsläraren, två var vikarier från SEURE och en cirkulerande inhoppare.

Båda understryker att föreståndarna dock oftast gör allt för sin personal. Men de är endast mellanhänder i dag, besluten tas högre upp, menar de.

Barnen ska ha vård, men var ska dagispersonal tas framöver, frågar vår duo. Med en lön under genomsnittet, en bit under 2 000 euro, konkurrerar man inte om arbetskraften.

Brist på daghemspersonal om två år

Vi låter frågan gå till Satu Järvenkallas, dagvårdschef i Helsingfors stad.

– Att rekrytera dagvårdspersonal har redan blivit klart svårare. Om två år blir det akut, då de stora åldersklasserna går i pension. Vi måste vara realister och inse att det är skäl att ta hand om personalen så väl som möjligt, så de orkar, säger hon.

Helsingfors stad har satsat mycket på att skapa fungerande arbetsgemenskaper med god ledning och där personalen får sin röst hård. Med olika program försöker staden öka dagvårdspersonalens välbefinnande.

Men om dagvårdspersonalen inte orkar ändå, i längden? Järvenkallas föreslår alterneringsledigheter, kanske deltidspension. Någon extra seniorledighet, som t.ex. Abloyfabriken i Joensuu infört, det har Helsingfors inte.

–Vi stänger en del daghem under sommaren, inte endast för att spara, utan för att ge de arbetstagare som så önskar möjlighet att hålla en rejäl ledighet för att återhämta sig. Konditionsrehabilitering för att höja konditionen (på finska kuntoremontti), är också en fin sak som personalen kan utnyttja, framhåller Järvenkallas.

I stadens intresse är att få personal men också att få dem att stanna i jobbet. Här finns planer.

– Vi funderar allvarligt på att införa karriärstig för att göra arbetet mer varierande, säger Satu Järvenkallas.

Frågan är väl också hur bra barnen mår av att ständigt ha en ny "tant", att inte otryggheten ökar? Ifjol förmedlade t.ex. SEURE 2 078 barnskötare till daghem i huvudstadsregionen.

Hyrarbetarna har en medelålder på 35 år. Allt fler är dock över 60 — på senare år har SEURE aktivt rekryterat pensionärer. Att själv få besluta när och hur mycket man jobbar lockar seniorer som inte längre önskar heltidsjobb.

INGEGERD EKSTRAND

Seniorledigheter kunde diskuteras vid förhandlingsborden, föreslår FFC:s expertläkare Kari Haring.

– Vi är redan vid riskgränsen. Personalen som bär stort ansvar för barnen är psykiskt och fysiskt hårt utsatt. Överstora grupper och bristen på vikarier är vardag i daghemmen, framhåller JHL.

FFC:s expertläkare Kari Haring understryker att det är skäl att beakta att den fysiska och psykiska belastningen ökat då arbetslivet förändrats. Får personalen vara delaktig i planeringen uppfattas förändring positivare, som utveckling.

– Att gå från ett projekt till ett annat, ett program till ett annat tröttar ut arbetstagarna. Vad som behövs är långsiktig, kontinuerlig verksamhet, säger Haring.

FFC-branscherna har en avsevärt högre sjukfrekvens än t.ex. högre tjänstemän, likaså är skillnaden stor på förväntad livslängd.

– Visst vore det trevligt om också någon FFC-are kunde gå i pension med skaplig hälsa, och ha en äkta möjlighet att välja om han eller hon går i pension vid 63 eller 68, inte tvingas i pension tidigare då hälsan inte håller.

Olik arbetsförmåga bör accepteras

Haring påpekar att relationen arbete och funktionsförmåga är summa av många faktorer. Arbetet löper bättre om man är vid god vigör. Var och en kan göra mycket för att må bra, som se över användning av tobak och alkohol, se över sin livsstil och sina matvanor.

– Arbetslivet bör vara flexibelt så att arbetet dimensioneras enligt resurserna. Då vi blir äldre är det ofrånkomligt att ändringar sker i vår kropp, i vår anpassnings- och återhämtningsförmåga, även om de individuella skillnaderna är stora, säger han.

Haring efterlyser ändrade attityder både hos arbetsgivare och arbetstagare. Olikheter i arbetsförmågan bör accepteras.

– Många äldre har förmågan att jobba på ett vist sätt. Nyutexaminerade har en mängd teoretisk kunskap men äldres livserfarenhet är lika värdefull. Daghemspersonal som uppfostrat egna barn kanske förhåller sig på ett lite annat sätt till barnen, säger Haring.

Deltid och seniorledigt

Genom att se över arbetstiderna kan arbetstagare, inte enbart äldre, orka bättre. Det här kan också små arbetsplatser göra, på större går det kanske att byta arbetsuppgifter.

Deltidspension och delsjukpension är också tänkbara alternativ.

– Som läkare inom företagshälsovården träffade jag många som menade att de inte hade orkat vara kvar längre i jobbet, utan deltidspensionen, säger Kari Haring.

Att äldre prioriterar fritid framom lön visar också FFC:s arbetslivsbarometer. En klar vattendelare går vid 45-årsåldern. Männen föredrar fritid i högre grad än kvnnorna, något som också hänger samman med lönenivån — har man möjlighet avstå från pengarna..

FFC kommer inom kort med ett inlägg om åldrande arbetstagare och det goda arbetet.

– Det här pappret hoppas jag kan erbjuda konkreta exempel för förbunden att diskutera vid förhandlingsbordet, säger Kari Haring och lyfter fram seniorledighet, extra lediga dagar, som en sak som kan öka orken.

– Börjar arbetet kännas övermäktigt, se vad som är fel på arbetsplatsen och försök ändra det snabbt. Också rehabiliteringen bör inledas snabbare då en person insjuknar, understryker FFC:s expertläkare Kari Haring.

INGEGERD EKSTRAND