Vietnam har idag sedan många år också fred. Ändå märks fortfarande krigets effekter på olika sätt. Varje år föds hundratals vietnamesiska barn som är svårt handikappade. De är så kallade Agent Orangeoffer. Deras handikapp beror på de giftbesprutningar med dioxin som USA gjorde under kriget.

Närmare fem miljoner vietnameser beräknas ha drabbats genom giftbesprutningarna.

Giftet har även fått allvarliga miljökonsekvenser. Där giftet spreds som värst växer idag bara stripigt gräs eller som vietnameserna säger American grass.

Det var för att avlöva skogen och effektivare komma åt motståndarsidan som amerikanska plan och helikoptrar besprutade jättelika områden i Vietnam med växtgiftet dioxin. Giftet kallades Agent Orange efter färgen på de behållare som det förvarades i.

Totalt besprutades mellan 1961 och 1971 närmare två miljoner hektar i Vietnam med över 80 miljoner liter växtgifter.

Ett av de många Agent Orangeoffren är 21-åriga Nguyen Thi Ha som föddes 23 år efter krigsslutet. Hon bor i staden Hai Duong i norra Vietnam och är svårt hjärnskadad. Thi Ha behöver hjälp med allt. Hennes mor 56-åriga Do Thi Be arbetar halvtid som tjänsteman i en statlig myndighet.

– Jag tvingas lämna min flicka ensam i fyra, fem timmar när jag arbetar, berättar Do Thi Be.

– Hennes sällskap då är TV-n som går på hög volym.

Do Thi Bes man Nguyen Van Boi arbetar som vakt i ett lokalt företag.

– Men han är också sjuk. Han har nedsatt lungkapacitet och har stora problem med andningen.

Nguyen Van Boi var soldat i det område där de värsta Agent Orangebesprutningarna gjordes.

Do Thi Be är bitter när hon talar om dotterns svåra handikapp.

– När vi insåg att hennes skador beror på giftbesprutningen brast allt. Jag grät i veckor och förbannade det meningslösa kriget. Idag har mina tårar tagit slut, men jag känner en bottenlös förtvivlan över att mitt enda barn är så hårt drabbat.

I handikappstöd från myndigheterna får familjen varje månad 560 000 dong, ungefär 40 US-dollar.

– Min man får dessutom som krigsveteran ett bidrag på 350 000 dong i månaden. Pengarna räcker inte. Därför måste jag fortsätta jobba även om Thi Ha kräver vård dygnet runt. När hon var liten hoppades jag att hon en dag skulle bli bättre men det hoppet är borta sedan länge.

– Jag hatar den dåvarande amerikanska regeringen som gav order om de giftbesprutningar som har drabbat hundratusentals oskyldiga vietnameser, säger Do The Bi.

Eftersom Vietnam, trots snabba ekonomiska framsteg, fortfarande är ett fattigt land i tredje världen har man små resurser att ge stöd till alla som fått skador på grund av Agent Orange. Bara i den provins där Hai Duong ligger beräknas det finnas över 5 000 handikappade på grund av giftbesprutningen. En bråkdel av dessa har fått möjlighet till en utbildning efter grundskolan.

– Ibland känner jag mig oändligt sorgsen över mitt handikapp, att just jag har drabbats så hårt. Andra dagar känns det litet ljusare, då känner jag mig glad att ändå kunna få möjlighet till en yrkesutbildning.

Det säger 28-årige Le Thi Hang som bor i i staden Hai Duong i norra Vietnam. Hon är en av många tiotusentals vietnameser som är svårt handikappade på grund av de giftbesprutningar som USA gjorde under Vietnamkriget för 40 år sedan. Le Thi Hang är drabbad trots att hon föddes 1980, fem år efter krigsslutet.

Le Thi Hang är inte den enda i hennes familj som är drabbad på grund av Agent Orange. Henne två år yngre bror är delvis förlamad och har svårt att gå.

Fadern var soldat i den nordvietnamesiska armén och exponerades av giftbesprutningarna. Via fadern har giftet förts vidare till barnen.

För ett par år sedan började Le Thi Hang på ett handikappcenter i Hai Dong. Många av de som bor på centret är Agent Orangeoffer. Först för sex, sju år sedan började föräldrarna misstänka att Le This skador berodde på Agent Orangebesprutningarna. Läkarundersökningar bekräftade det hela. Genom stöd av en lokal kvinnokommitté har Le Thi Hang på handikappcentret fått möjlighet att lära sig att brodera och sticka.

För sitt arbete får hon 400 000 dong i månaden, knappt 30 dollar.

– När jag förstod att mitt handikapp berodde på ett krig som jag bara har hört talas om blev jag mycket sorgsen. Idag har jag accepterat min situation även om det ofta känns svårt. Hade jag inte sysselsättning här på skolan vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

Le Thi Hang är mycket kort. Hon går kraftig framåtböjd och med stora svårigheter och ser oändligt sorgsen ut när hon fotograferas.

31-åriga Vu Thu Nga arbetar som assistent på handikappcentret och är också gravt handikappad.

– Jag har två yngre bröder. En är frisk men min andre bror har också Agent Orangeskador, är hjärnskadad, berättar hon.

– Här på centret har jag varit sedan 2001. Idag är jag assistent och hjälper och uppmuntrar andra skadade ungdomar, berättar Thu Nga.

– Mina föräldrar är mycket stolta över mig, tycker det är fantastiskt att jag kan ha ett arbete.

Vu Thu Ngais lön är 600 000 vietnamesiska dong i månaden.

Vad hoppas du på av framtiden?

– Min dröm är att en dag få ett bättre betalt jobb. Jag skulle vilja lära mig engelska och att kunna hantera en dator.

När vi kommer in på Vietnamkriget ser Vu Thu Ngai mycket allvarlig ut.

– Jag hatar krig och allt det för med sig. Men för den sakens skull hatar jag inte det amerikanska folket.

Vu Thu bjuder in oss att besöka hemmet och föräldrarna.

Fadern 62-årige Vu Van Bong möter oss. Också han har sviter av Agent Orange och har svaga och förtvinade ben. Han klarar inte längre av att arbeta som psykolog.

– Jag var soldat i Nordvietnams armé och placerad i Huéområdet från 1967, berättar Vu Van Bong.

– I det området besprutades regelbundet skogen med gifter av amerikanska plan. Ibland föll stora moln av gift över oss. Vi hade masker på oss under själva besprutningen men vattnet vi drack och maten vi åt blev naturligtvis också besprutade.

Vu Van Bong berättar att effekten av besprutningen kunde märkas på naturen redan efter någon dag.

– Första dagarna blev löven gula .Efter ytterligare några dagar föll de av. Träden såg ut som skelett där de stod nakna utan några löv. Fågelsången tystnade och djuren i skogen försvann.

– Jag hade länge anat att mina barn hade fått skador som jag hade överfört till dem på grund av alla gifter jag fick i mig under kriget, säger Vu Van Bong.

– Den dag jag fick det bekräftat 1997 kände jag mig mycket sorgsen och olycklig. Det kändes som om det var mitt fel att mina barn är handikappade.

Handikappcentret i Hai Duong drivs med ekonomiskt stöd av APHEDA, en australiensisk facklig biståndsorganisation.

– Vietnam är ett fattigt land och vi har små möjligheter att bygga upp och driva sådana här anläggningar helt på egen hand, säger Hoang Ti Binh som är föreståndare på handikappcentret.

Frågan om skadestånd till vietnamesiska Agent Orangeoffer är högaktuell under vårt besök i Vietnam. Bara några veckor tidigare hade en av USAs högsta domstolar avvisat krav från några drabbade vietnameser. Vietnameserna hade, med stöd av amerikanska advokater, stämt USA:s regering och de 36 läkemedelsbolag som tillverkade Agent Orangegiftet och de andra växtgifter som användes.

– För oss vietnameser är det obegripligt att domstolar i USA säger att det inte är bevisat att det är Agent Orangegiftet som orsakat allvarliga handikapp hos så många vietnameser, anser Hoanh Thi Binh.

– Däremot har amerikanska soldater som skadats av dioxinet fått ersättning. Tydligen anser domstolen i USA att vi vietnameser är mindre värda.

Vi ger oss ändå inte utan kommer att fortsätta kämpa för rättvisa för alla drabbade vietnameser, säger Nguyen Trong Nhan, vice ordförande i organisationen Vietnam Association for Victims of Agent Orange/Dioxin (VAVA).

– Vi tvekar inte att driva kravet på skadestånd ända upp till USAs högsta domstol.

För mig är det ofattbart att USAs myndigheter och företagen som profiterade på kriget vägrar att ta sitt ansvar för de krigsförbrytelser som de begick under kriget. Att giftbespruta stora områden där människor bor är uppenbara brott mot internationella konventioner,. framhåller 78-årige tidigare läkaren och professorn Nguyen Trong Nhan. Han är krigsveteran från Vietnams krig mot fransmännen och deltog i slaget vid Dien Bien Phu då fransmännen led ett stort nederlag.

– Jag tjänstgjorde under den legendariska generalen Giap som var en lysande strateg.

VAVA arbetar med att samla in pengar till Agent Orangeoffer för att de drabbade ska få möjlighet till rehabilitering, utbildning och integrering i samhället. Organisationen tog också initiativet till processen mot USA med krav på skadestånd för alla vietnamesiska offer.

– Agent Orangeoffren situation är otroligt svår. De tillhör de fattigaste av de fattiga i det vietnamesiska samhället och ofta är deras situation eländig. Många har tappat hoppet och väntar bara på att dö, berättar Nguyen Trong Nhan.

I skolan Friendship Village i Hanois utkanter går bara barn som är Agent Orangeoffer. Här arbetar Nguyen Thi Oanh som lärare.

Anläggningen som startad 1988 drivs med internationellt stöd. Initiativtagare var en amerikansk krigsveteran från Vietnamkriget. Idag finns det fem klasser med totalt 120 elever.

Nguyen Thi Oanh är utbildad lärare och sjuksköterska.

– Både pedagogiska och medicinska kunskaper är en fördel när man jobbar här, säger hon.

Tillsammans med en kollega undervisar hon en klass med 14 elever mellan 11 och 21 å. Samtliga i klassen har hjärnskador.

– Avsikten på Friendship Village är att de elever som gör framsteg ska slussas ut på den öppna arbetsmarknaden. Men de elever jag undervisar har ingen möjlighet till det. Deras hjärnskador gör att de har svårt med inlärandet. De flesta kan inte tala och har svårt att kommunicera., berättar Nguyen Thi Oanh.

Hon har arbetat på Friendship Village sedan starten för tio år sedan.

– Nu kan jag inte tänka mig något annat jobb även om jag inser att barnen i min klass aldrig kan bli friska. De flesta Agent Orangeoffer med hjärnskador blir inte mer än 25–30 år. Vanligt är att en elev gör vissa framsteg en tid för att sedan snabbt bli mycket sämre.

Thi Oanh är gift och har ett barn.

– Jag träffade min man på Friendship Vllage. Han arbetar som elektriker här. Om några månader får vi vårt andra barn.

Samtidigt som Thi Oanh inte ger utryck över någon bitterhet har hon en bestämd uppfattning om USAs ansvar för vietnamesiska Agent Orangeoffer.

– Naturligtvis måste USAs myndigheter och läkemedelsbolagen bakom gifterna betala ett skadestånd till offren. Egentligen behövs det hundratals anläggningar som Friendship Village runt om i Vietnam. Men den ekonomiska verkligheten gör att vår skola är en av de få som finns i hela landet.

Tillsammans med Thi Oanh går vi runt i klassrummet. Hon berättar om några av elevena

Många av barnen har flera syskon som även de är handikappade på grund av Agent Orangegifterna.

12-årie Nhuyen Thi Loan som kommer från en provins tio mil från Hanoi är en av de få i klassen som kan säga några ord. När jag frågar hur gammal hon är håller upp ett par fingrar och säger glädjestrålande två på vietnamesiska.

LENNART JOHNSSON

• Det sydostasiatiska landet Vietnam har omkring 85 miljoner invånare och en årlig befolkningstillväxt på knappt en procent. Den beräknade medellivslängden för kvinnor är 74 år och för män 69 år. Drygt 90 procent av befolkningen är läs- och skrivkunnig.
• Landets kommunistiska regim har på senare år öppnat upp ekonomin. Den årliga tillväxten ligger på drygt åtta procent. Andelen fattiga av befolkningen har minskat snabbt under de senaste tio åren och 15 procent av hushållen definieras idag som fattiga.
• På kort tid har Vietnam blivit en av världens största exportörer av ris och kaffe.
• Landet är idag även exportör av olja.
• 55 procent av befolkningen arbetar i jordbruket medan 44 procent arbetar i industri- och servicesektorn.