Med kommunalval i antågande är det naturligt att diskussionen präglas av en viss ideologisk glöd. Högern lyfter gärna fram det privatproducerade, den marknadsstyrda modellen, som per definition överlägsen. Kommunalt är samhällsägt, är fy, fy. På vänsterhåll känner man motvilja mot att privata intressen skall tillåtas sko sig på vård, omsorg och allmänna tjänster. Det kommunala är vårt gemensamma.

Enligt högerretoriken är den privatproducerade servicen automatiskt förmånlig och av hög kvalitet. I praktiken har den ofta visat sig vara dyr och dålig. Vänstern ger välfärdstjänsterna en djupare innebörd än enbart ekonomiskt effektivitetstänkande leder till.

Ur pragmatisk synpunkt är verkligheten knappast så svartvit. Ibland kan det vara ändamålsenligt att anlita utomstående leverantörer, i andra fall är det säkert tryggast att den kommunala organisationen har hand om verksamheten. Ur strikt facklig synpunkt är frågan inte nödvändigtvis så värst dramatisk. I bägge fall behövs mänskor som utför arbetet. Villkoren bör dock vara lika för alla och kommunanställda skall garanteras skälig trygghet i sitt arbete. Där privata krafter tagit över är erfarenheterna nu påfallande ofta att personalens ställning försvagats.

I kommunalvalstider är det också skäl att lyfta fram den demokratiska aspekten. Vem besluter vad? Vi har inte mycket till närdemokrati kvar om kommunala förtroendevaldas uppgift reduceras till att styra anbudsförfaranden, välja entreprenörer och övervaka deras göranden och låtanden — samt skriva ut skatter som täcker kostnaderna. Medan de konkreta beslut som direkt berör användarna, kommuninvånarna, fattas av firmornas direktörer och arbetsledning som inte har annat ansvar än att pengar strömmar in till kassan.

Tillåter vi saken gå därhän skall vi inte heller förundra oss över om intresset för kommunalval och kommunalpolitik tynar bort.

HANS JERN