Det lackar mot jul på Saarioinens fabrik i Sahalax. Egentligen har det gjort det ända sedan augusti. Men ännu har arbetstagarna inte tröttnat på morotslåda.

Vi befinner oss i första ändan av produktionskedjan, där morötter, kålrot och potatis kokas upp till en röra som sedan ska puttra och blandas med kokt ris och kryddor.

I hallen bredvid portioneras blandningen i lådor som sedan vägs och körs in i ugnen.

– Vi gör stickprov och följer med vikten hela tiden. Blandningen innehåller mer och mindre vatten. I ugnen tappar lådan vikt och den förlusten måste kompenseras före, berättar Maria Uliuzki-Peltola som står och väger lådor längs med rullbandet.

Kollegan Terhi Åhman står på andra sidan ugnen och ser boxarna rulla ut, färdiggräddade och redo för nedkylning igen.

– Morotslåda är gott, men efter att ha ätit den i snart fem månader börjar jag nog undra hur den ska smaka på julafton. Vi måste göra smakprov med en timmes mellanrum, berättar hon.

4 500 morotslådor i timmen, det är maxkapaciteten på linjen. I augusti var det något lugnare, nu jobbar alla tre skiften redan med full kapacitet.

– De sista veckorna brukar det bli riktigt stressigt och många gör övertid, men sedan blir det lugnare igen, säger Ahola.

Han har varit huvudförtroendeman för de anställda i Sahalax de senaste fyra åren och nyligen fått förnyat förtroende för två år framåt.

– På en så här stor arbetsplats, med 900 anställda, är huvudförtroendemannens plats på kontoret. Men under mina tidigare 15 år i branschen har jag hunnit gå igenom hela produktionskedjan. Det var mycket nyttigt att se hur olika jobben var.

Traditioner sedan 1957

Varje dag körs tonvis med lådsatser ut från fabriken, och nya råvaror från avtalsodlarna kommer in. Största delen från inhemska odlare.

– Vi litar på den inhemska skörden så långt det går. Men väderförhållandena varierar så alltid vet man inte när skörden är klar. Den här sommaren var extra regnig vilket försämrade utsikterna, säger produktionsledaren Ritva Tuohimaa.

– Riset och russinen till leverlådan kan man förstås inte få härifrån. Därför saknas också den inhemska stämpeln på lådorna.

Arbetskraften är däremot inhemsk. På fabriken i Sahalax har julmat producerats sedan 1957. I dag är en tredjedel av arbetstagarna män, två tredjedelar kvinnor.

– Det är roligt att se hur många familjer det jobbar här. Dels är det gifta par, dels föräldrar och deras barn, säger Ahola då vi passerar kontoret där bilder på nyfödda bebisar hängts upp.

– Där ser ni nästa generation arbetstagare.

Terhi Åhman är inne på sitt tolfte år i branschen. Innan dess jobbade hon som frisör, det yrke hon utbildat sig till.

– Men jag fick problem med allergier och valde att sluta. Sedan blev jag uppringd häirfrån och hörde att de hade lediga platser. En vecka efter första intervjun var jag anställd och på jobb.

Åhman hör till personalen som jobbar året runt. En stor del av arbetstagarna är tillfälligt inkallade enbart inför julruschen. Ännu i år har det inte varit fråga om sämre tider.

– Julmaten är väl det sista folk skär ner på, funderar Ahola. – Vi måste lita på det.

Minna Leppänen har jobbat i Sahalax sedan 1999 då hon sadlade om från servitris till att packa färdigmat i lådor.

– Min 6-åriga dotter är nog uppvuxen med våra lådor, medger hon.

Saarioinens mat går åt bland de anställa. När personalbutiken slår upp dörrarna klockan 10 på morgonen är det många som rusar in och kommer ut med vita kassar fyllda av lådmat.

– Det är billigare för oss att handla här, säger Ahola.

Han har jobbat sedan 6.45 i morse och brukar gå av med första skiftet vid 15-tiden. Sedan kör han 47 kilometer för att komma hem till Orivesi. Leppänen kör 60, till Juuvajupa.

– De flesta anställda fördelar sig ändå rätt jämnt mellan Sahalax, Kangasala och Tammerfors, säger Ahola.

Uppskattad julgåva

Saarioinen belönar alla sina anställda med en gratis julskinka varje går.

– Det har blivit tradition inom koncernen, säger Tuohimaa.

Ahola, vars fru också jobbar i Sahalax, har därför två 5–7 kilograms julskinkor att ställa på bordet varje jul.

– Tur att skinka är min favorit. Den tröttnar jag aldrig på.

JOHANNA LINDFORS