Visst har kulturarbetarnas aktioner för bättre arbetsförhållanden under året som gått redan fört med sig små förbättringar. Höjda stipendier innebär att kulturarbetarna själva kan betala socialskyddsavgifter. Men fortfarande är lönerna låga inom kultursektorn och osäkra framtidsutsikter verkar vara inbyggda i yrkesrollen. Till exempel ingenting annat än projektkontrakt existerar för teaterarbetarna inom de fria teatergrupperna.

Solidaritet och samhällsutopier

När dramaturgen Marina Meinander, styrelsemedlem i teaterregissörsförbundet inom TEME, framför sin åsikt om det kulturpolitiska ställningstagandet återger hon de tillägg som hennes styrelsekolleger formulerat, men som inte fått plats i ställningstagandet.

– Regiförbundet är ett konstnärsförbund. För oss innebär det att vi vill bredda det fackliga arbetet till att inte enbart omfatta ekonomiska frågor. Minst lika viktigt är det att arbeta för ett kulturklimat där det finns utrymme för etiska och andliga resonemang som måste få vara fristående från ekonomiska dito. Vi hade gärna sett att centralförbundets kulturpolitiska ställningstagande också hade innefattat den här dimensionen.

Om det samhälleliga samtalet om konst och kultur förs i enbart ekonomiska termer vattnas själva kärnan i alla konstnärers verksamhet ur.

– Konsten måste få vara ett frirum, ett kritiskt alternativ till de annars rådande värderingarna. Annars finns det en uppenbar risk att vi drabbas av ett "Stockholmssyndrom", säger hon.

I det här sammanhanget betyder det att man börjar identifiera sig med sin "gisslantagare": man ger upp sin egen position (konstnärens) och ersätter den med producentens. Det blir en sorts konstnärlig självcensur som är ödesdiger för hela det ideologiska fundamentet med samhällsunderstödd konst.

– Därför är det viktigt att hålla uppe samtalet om konstens andemening och uppgift, även de icke-materiella värdena måste få ett utrymme. Till syvende och sist är det där konstens kärna finns.

Inom regiförbundet och även andra förbund inom TEME diskuteras ändamålsenligheten med att tillhöra FFC: Att centralförbundet på grund av sin storhet har mycket makt att påverka saker är bra.

– Men det betyder ju inte automatiskt att vi som litet förbund får en stor och synlig plattform att stå på.

I våra samtal kring konstens icke-materiella dimensioner har begrepp som är välbekanta från arbetarrörelsen dykt upp, säger Meinander.

– Vi vill tala om kritik, om solidaritet och om utopier. Teatern och konsten ska kunna vara den scen på vilken vi formulerar det outtalade, formger det icke ännu tänkta, synliggör utopier och dystopier, det vill säga drömmar och negativa framtidsvisioner. Bara ett vitalt konstliv kan skapa en kultur med en andlig mognad som är en grundförutsättning för både individers och därmed hela samhällets utveckling.

– Det finns en orsak till att vi i vårt välfärdssamhälle har valt att understöda teater med statliga medel. Vi som teaterkonstnärer vill måna om grundförutsättningen för vårt arbete: teaterföreställningar ska inte alltid behöva födas med förväntningen att de ska vara ekonomiskt lönsamma, påpekar hon.

Meinander understryker att konst ska i första hand få vara konst och inte behöva produceras som en produkt vars främsta uppgift är att hitta så många köpare som möjligt. Ett viktigt led i detta är ett idogt arbete för fortsatt tillräcklig offentlig finansiering. Ett annat led är att skapa ett samhällsklimat som varseblir att konsten har ett värde i sig, ett värde som varken skall eller kan mätas med ekonomiska parametrar.

SUNNIVA EKBOM