Samtidigt blir det allt lättare att sko sig på andras bekostnad. Det finns ingenting som tyder på att options- och bonusivern mattats av eller att beredskapen att låta de välsituerade axla en skäligare börda av välfärdsfinansieringen ökat. De grönas utspel för en skärpning av beskattningen av dividender ter sig i det här sammanhanget närmast tragikomiskt. Så hårt har de förankrat sig vid en ren högerpolitik genom sitt engagemang i regeringen. En regering som definitivt inte har för avsikt att skärpa några som helst skatter för höginkomsttagare.

För det är ju inte så att den utveckling vi nu ser är en oundviklig nödvändighet. Den är en följd av medvetna politiska val. När en skattereform förbereds — arbetet pågår — är målsättningen att öka spridningen, som det så vackert heter. Det betyder i praktiken att klyftorna växer. De fattiga utarmas ytterligare, medan de rika kan förkovra sin förmögenhet. Det kallas att sporra.

Ett talande exempel är hur vi hela tiden glider till ett plattskattesystem. Tyngdpunkten förflyttas stegvis från progressiv beskattning till procentuell. Lättnader i den statliga inkomstbeskattningen kompenseras med höjda indirekta skatter och höjningar av den kommunala skatteprocenten. Det mest fatala är att detta sker utan egentlig diskussion och utan uttalade beslut. Det bara sker.

Rättvist är det inte — men rättvisan står inte särskilt högt i kurs i dagens Finland.

HANS JERN