Orsaken till att hon låg under blåljuset var att hon hade drabbats av spädbarnsgulhet. Ett vanligt syndrom hos nyfödda. Speciellt sådana som fötts för tidigt. Några gånger under natten kom en sjukskötare och skar henne i hälen för att ta ett blodprov. Blodprovet skulle visa hur hon mådde. Av mig behövde man inte ta några blodprov. Man kunde se hur jag mådde ändå.

När vi drabbas av något oförutsett, som till exempel sjukdom, verkar livet gå i stå. Under de senaste veckorna har jag fått en bild av hur det skulle vara att ha ett allvarligt sjukt barn. Varje dag är väntan, vakan, konstant trötthet och oro, och framför allt maktlöshet. Allting cirklar kring den som har drabbats, men det finns inget man kan göra annat än hoppas. Det verkliga vårdandet måste man överlåta åt någon annan.

Saraah Ines var inte allvarligt hotad. Hon fick vård i god tid, hennes tillstånd var aldrig verkligt kritiskt, och ändå kändes det många gånger som om det bara var en tidsfråga innan hon skulle tas ifrån mig och min man. Vi tillbringade ungefär sex dagar på sjukhuset och det var redan tillräckligt för att göra mig till ett nervvrak. Jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas att tillbringa veckor på en institution. Men samtidigt som mitt liv verkade ha stannat så fortsatte vardagen och verkligheten både utanför sjukhusets väggar och innanför. Sex människor miste livet i ett skottdrama ungefär samtidigt som lilla baby Saraah Ines föddes. Om jag inte hade råkat knäppa på tv:n skulle jag inte ha fått reda på det innan jag var hemma.

Med jämna mellanrum kom vårdpersonalen för att se till mig och min man. Hade vi allt som vi behövde? Var det något de kunde göra för oss? De gläntade på dörren också mitt i natten. Ständigt kunde man höra springande steg i korridoren då någon skyndade iväg för att hjälpa en nybliven mamma som hade tryckt på nödknappen i sitt rum.

Måltiderna var regelbundna och närande. Det fanns alltid rena kläder och blöjor för sjukhusets alla barn. Och hela det här maskineriet sköts av kvinnor. Kvinnor som vakar, vårdar, putsar, tar prover, byter blöjor, matar, tröstar under dygnets alla timmar för att hålla oss och vår avkomma levande. Sex dagar tog det innan jag insåg vilken ofantlig arbetsbörda vårt lands vårdpersonal axlar. Någon måste alltid vara tillgänglig. Det ska alltid finnas rent och nytt och helt. Alltid någon som lyssnar på en hysterisk mammas gråt över det ena eller det andra med babyn, och personalen ska dessutom ha kapacitet att skapa en personlig relation till alla dessa främlingar som föds och som åker ut och in på avdelningarna. De ska verkligen orka bry sig om oss alla.

Jag sade tidigare att Saraah Ines tillstånd aldrig var kritiskt, men ifall den kunniga vårdpersonalen inte hade fattat snabba och viktiga beslut så skulle det ha kunnat gå mycket, mycket illa. Att vara vårdare innebär att man har människors liv i sina händer. Det märktes inte minst under reaktionerna på vårdpersonalens strejkbeslut år 2007. Det ledde ju till löneförhöjningarna som inflationen troligen har ätit upp. Jag skulle gärna se att de pengar jag betalar i skatt skulle gå till en ordentlig löneförhöjning för vårdarnas del inom en snar framtid. Det är ju trots allt de som håller oss levande och så pass friska att vi kan jobba och fortsätta betala skatt. De är grundpelarna i vårt välfärdssamhälle. Kanske vi kan se till att vi minns vårdarna nästa gång det blir dags att gå till urnorna.