Nåja, problemet är bara att kapitalismen inte heller fungerar, åtminstone inte så bra som den borde. För att förstå detta behöver vi bara titta på de största tidningsrubrikerna: 500 arbetslösa här, 200 permitterade där; sjuka, utbrända, utslagna människor följer i spåren. När vi läser vidare hittar vi våldsdåd, droghandel, krig, barnarbete, fattigdom, miljöproblem. Allt detta är till stor del följder av en de facto oreglerad global kapitalism, som vi är en del av och varje dag understöder med våra inköp.

Den blandning av kapitalism och socialism som förr fanns representerad i Norden var kanske den bästa samhällsform som existerat för att greppa kapitalismens problem. Eller med andra ord "skydda kapitalismen mot sig själv" som den berömde ekonomen Schumpeter uttryckte det.

Jag säger fanns, för mycket tyder på att det inte längre finns någon "nordisk välfärdsstat" i denna mening. En nordisk välfärdsstat skulle ju ha ett fast grepp om ekonomisk politik, sysselsättningspolitik, socialpolitik, regionalpolitik, markplanering osv. Ja, snart sagt om allt som berör vanligt folks vardag.

Greppet om sysselsättningen släpptes i Finland slutgiltigt i början av 1990-talet. Det samma gällde i stor utsträckning regionalpolitiken. Också socialpolitiken har medvetet eller omedvetet omformulerats mot en modell med minimalt grundskydd och relativt gott inkomstskydd — en modell som mera liknar den mellaneuropeiska.

Samtidigt har också de nordiska staterna släppt greppet om näringslivet. Inget tal mera om att staten ska rädda arbetsplatser med egna kapitalinsatser. Det vore kanske rent av ekonomiskt lönsamt för staten att rädda en bilfabrik, ett skeppsvarv, eller en och annan pappersfabrik, men det vore ju mot marknadsekonomins regler och därmed en ideologisk dödssynd! Därtill finns det internationella regler och avtal — men vem har månne underskrivit dem — inte är det väl de arbetslösa i Voikkaa eller Kemijärvi i alla fall?

Varför vore det då möjligen lönsamt att ingripa? För att till exempel tiotusen arbetslösa kostar övriga samhället och staten hundratals miljoner euro per år bara i bidrag av olika slag. Följdverkningar som social utslagning förorsakar på längre sikt ytterst stora kostnader som ibland brukar uppskattas till hundratals tusen, ja kanske en miljon euro per individ. Därtill kommer mångahanda skador som drabbar fysisk och psykisk hälsa, familj, vänner, grannskap — till stor del värden som inte ens kan räknas i pengar.

Ideologi är ideologi och fungerar närmast som en religiös tro. Därför ids man eller vill man inte ens utreda möjligheter till statliga ingripanden i näringslivet längre. Man hänvisar till nationella och internationella regler och rycker på axlarna: "Business is business!"

Statens och kommunernas roll i den "nordiska nykapitalismen" blir då närmast att fungera som dräng och städpiga åt det nya adelskap som placerar sina tillgångar där de ger bäst avkastning åt dem själva — utan hänsyn vare sig hemstad eller fosterland. Kapitalet har varken moral eller fosterland — utom i hycklande festtal.