Det sistnämnda alternativet betyder inte nödvändigtvis att finlandssvenskarna bör klättra upp på barrikaderna, jösses ändå. I princip räcker det med en prilla diskret charm, av det slag som gör att finnarna bara inte kan låta bli att älska oss och byta ut Väinö Linna mot Monika Fagerholm. Alternativt Sonja Kailassaari och Cilla Mattheiszen.

Vilket för oss till Min Morgon, den finlandssvenska morgontevesatsningen som tillkommit med god hjälp av Pappas pengar. Inte utan ett mediauppbåd som heter duga. Och till ackompanjemang av en samling mer eller mindre högljudda gnällspikar.

I ärlighetens namn ska det medges att även undertecknad var skeptisk när projektet lanserades, en skepsis som långt handlade om den järnhårda konkurrensen västerifrån (läs: ribban måste ställas högt ifall programmet ska ha en chans, Oskari Fröséns 224 räcker ingenstans).

Och hur är det med mediapotentialen? Finns det i lilla Svenskfinland tillräckligt många profiler som gör sig framför tevekameran, ett problem som programmet Filmtid kämpade med under hela sin existens.

Men tji fick man, åtminstone inledningsvis. Det är fråga om en förvånansvärt stilig produktion med bra flyt och en samtalston som undviker den värsta myspysigheten. Programledarna är ett stycke för sig. Ifall det här vore hockey skulle radarparet Kailassaari och Mattheiszen försvinna till Elitserien mitt i säsongen.

Däremot kan jag bli lite sur på programmets inriktning, det som på svengelska kallas för lifestyle. Ta till exempel premiärsändningen där man envisades med att presentera massageprylar, underklädsmode och motionsformen rundning.

Stopp och belägg, säger jag. Klockan åtta på morgonen vill jag varken vara trendig eller växa som människa. Det räcker med en kopp kaffe och dåliga nyheter.

Ändå ska det sägas att Min Morgon-teamet inte går i Strömsö-fällan – det finns en värld utanför stugknuten. Den första sändningen gästades av krigsfotografen Niklas Meltio och lika intressant är Våra gossar & gummor på världen – serien som vid det här laget haft vägarna förbi Los Angeles (skådespelaren Irina Björklund) och Stockholm (musikern Johan Becker).

Hittills har man också sluppit de gamla stötarna, tack och lov. Och ifall avsikten är att visa att finlandssvenskarna har lika kul som blondiner i gemen har man lyckats rätt bra.

Det här är finlandssvenskheten inte som Toffe, Bamse och slipsarna runt det runda bordet, som visans vänner och byfånar i kommunalkansliet. Ansiktet är nytt och fräschören är påtaglig.