I år har dessutom de Olympiska Spelen hållits i den vackra staden på Kanadas västkust och stoltheten är märkbar på gatorna i Vancouver. Men när OS-besökarna strömmade till i februari fanns det ett område de inte fick se. Stora delar av kvarteren mellan Chinatown och Gastown, Downtown Eastside, hade nämligen spärrats av. Det är en del av Vancouver som man inte vill att omvärlden ska känna till. Det är inte bara i övrigt välmående Kanadas fattigaste område, utan har även deklarerats som en kriszon av FN. FN:s talesperson Patricia Leidl sade nyligen så här om Downtown Eastside: "It’s one of the worst areas of urban blight that I’ve ever seen and I’ve travelled all over the world." (Det är ett av de värsta områden av urban misär jag någonsin har sett och jag har rest över hela världen.)

Droger, sexhandel och HIV

Här i Vancouvers Downtown Eastside, DTES, pågår drog- och sexhandeln helt öppet och 40 procent av de drygt 10 000 invånarna är infekterade med HIV, den högsta siffran i hela den industrialiserade världen. Vissa gathörn befolkas enbart av prostituerade, hemlösa och missbrukare som skjuter heroin eller röker crack. Trottoarerna stinker av urin och är nedsållade med använda nålar och crackpipor. Utanför soppköken ringlar sig köerna långa. I december förra året brände en hemlös kvinna sig själv till döds när hon tände eld i en shoppingvagn för att hålla sig varm och somnade bredvid den. Här klingar Vancouvers slogan "The Best Place on Earth" tämligen ihåligt.

Parallellt med att Kanadas sociala budget stramades åt på 90-talet skedde en deinstitutionalisering inom psykiatrin, med ökning mot öppenvården. Många personer med social problematik, låga inkomster och psykiatriska diagnoser samlades på gatorna i DTES, tillsammans med hemlösa, prostituerade och drogberoende från hela Kanada. En orsak till att just Vancouver har attraherat så många missbrukare och hemlösa sägs vara att staden är den enda som har ett klimat milt nog för att man ska klara sig utomhus året om, majoriteten av kanadensiska storstäder kännetecknas annars av bitande kalla vintrar.

DTES har blivit något av dessa individers frizon. Här har de lämnats åt sitt öde med minimal inblandning från omvärlden. Distriktet kan enkelt uttryckt ses som ett kvitto på att det inte fungerar att samla alla sociala problem i ett visst område. Sexhandeln koncentrerades exempelvis till några gator i hjärtat av DTES och många menar att denna utveckling har ökat våldet mot de prostituerade. Hundratals kvinnor har försvunnit spårlöst härifrån och nyligen dömdes en massmördare som funnit alla sina 26 offer i området.

Crabtree hjälper kvinnor och barn

Något positivt har dock fötts ur det massmediala fokus som riktades mot de utsatta kvinnorna i DTES. Fler och fler hjälpcenter med boendeprogram och tillgång till sjukvård har öppnat i området den senaste tiden.

Ett av de mer framgångsrika är Crabtree Corner nära den ökända korsningen Main och Hastings i hjärtat av DTES. Centret var vid starten 1984 ett daghem för utsatta barn men verksamheten utvecklades snart till att inkludera en läkarklinik, en mödravårdscentral och olika stödgrupper för ensamstående mammor. Crabtree är också känt över hela Kanada för sina program med rötter i landets ursprungsbefolknings, First Nations, muntliga berättartradition. Genom trumslageri och sång lär man barn att läsa.

I dag ligger dock centrets fokus på att ordna en stabil boendesituation åt gravida och nyblivna mammor som försöker ta sig ur drogmissbruk. Crabtree disponerar över 12 mindre lägenheter där dessa kvinnor får bo under tillsyn. Centret har 16 fast anställda, bland annat läkare, barnmorskor och socialarbetare, och utöver det ett stort antal volontärer. Personal finns tillgänglig 24 timmar om dygnet.

– DTES är en mans värld. Kvinnorna här far ofta väldigt illa och för deras barn är situationen förstås ännu värre. Vi försöker se till att de här barnen får en bättre start i livet, säger Gladys Maria Evoy, som arbetar med rehabilitering av de drogberoende kvinnorna på Crabtree Corner.

Flera av dem försöker ta sig ur år av missbruk och Gladys ska vara deras stöd under denna svåra period i deras liv.

Gjorde alla sina "aldrig"

Socialarbetaren är en mörhårig kvinna i 40-årsåldern och optimismen personifierad. Men ärr efter nålstick på hennes armar vittnar om att det inte alltid har varit så. Gladys föddes på den kanadensiska prärien i Saskatchewan, som enda dottern till en alkoholiserad mor och en våldsam far. När hon fyllde 7 skilde sig föräldrarna och Gladys flyttade med mamman till Vancouver. När hon var 11 rökte hon hasch, som 12-åring började hon dricka och som 13-åring bodde hon på gatan och livnärde sig som prostituerad.

– Jag sa "jag ska aldrig göra det eller det" … men till sist hade jag gjort alla mina "aldrig", berättar Gladys.

När hon var 30 fick hon tvillingar men de togs snart omhand av de sociala myndigheterna. I samband med det kom Gladys i kontakt med ett hjälpcenter för kvinnor i Downtown Eastside och det blev hennes räddning. Hon hamnade på avgiftningsklinik och har nu varit drogfri i 12 år. 2001 fick hon sitt diplom i Alcohol and Drug Counseling och började arbeta på Crabtree Corner.

Flest fattiga barn

Kanske är en av anledningarna till Crabtrees framgångar att flera av de anställda i likhet med Gladys själva har varit missbrukare. Det menar i alla fall en av kvinnorna, Sherrie, som bor där med sin lilla dotter Amy.

– Här dömer ingen mig. Hos socialen känns det som om de ser ned på mig och bara väntar på att jag ska göra något fel så de kan ta Amy ifrån mig, berättar Sherrie samtidigt som hon och Gladys hjälps åt att bada spädbarnet.

Amy är ett av 156 000 barn i British Columbia som lever under fattigdomsgränsen, enligt 2009 års Child Poverty Report Card från First Call, Kanadas motsvarighet till Rädda Barnen. Rapporten visar att British Columbia — en av Kanadas rikaste provinser — har den högsta andelen fattiga barn i landet för sjätte året i rad.

Vancouver är stolt över sin image som "The Best Place on Earth" och det har varit den bilden man har visat världen under OS. Men för Sherrie och

Amy är verkligheten en annan.

JENNIE DEHLÉN