Det otidsenliga handlade främst om anställningstrygghet. Att man aldrig var garanterad arbete var vi alla medvetna om. Inga båtar, inget arbete. Mer oroande var att någon aldrig behövde sägas upp. Den som inte höll måttet, som inte kom överens med förmannen eller som annars bara misskötte sig, behövde aldrig avskedas. I stället blev de osynliga. När jobben fördelades i gryningen stod de där som vålnader; förmannens blick gick rakt igenom dem.

De osynliggjorda lärde sig snabbt. De höll sig självmant borta, och för att pröva om straffet var fullbordat återvände de efter en tid i hopp om att bli sedda igen.

Ibland blev de det, ibland inte.

Nu, ett kvarts sekel senare och i ett genomreglerat samhälle, skulle man ju tro att allt sådant är historia. Men det är det inte, det har bara tagit sig andra uttryck.

Häromdagen läste jag en nyutkommen bok av den svenske författaren Kristian Lundberg. Lundberg debuterade på åttiotalet, och har sedan dess gett ut ett tjugotal böcker. I de stora dagstidningarna hyllades han för sina böcker, men på bankkontot blev det tomt. Skulder hann ikapp honom. Efter ett par decennier som författare var han så tillbaka i det arbetsliv han lämnat som ung. Skillnaden var att han nu, som medelålders, saknade kontakter och erfarenhet. Vem vill anställa en poet?

Svaret kan ibland vara: bemanningsföretag.

Så Kristian Lundberg började arbeta i Malmö hamn, på det som kallas Yarden. Arbetet bestod i att flytta och lasta om fabriksnya bilar. Det här var ett arbete han utförde tillsammans med Muhammed, Ahmed och Yassir. Personer som i likhet med Kristian Lundberg saknade kontakter och erfarenhet av svenskt arbetsliv.

Att lönen för den sortens arbete är låg tror jag de flesta i dag förstår, och kanske till och med accepterar. Något måste man ju dra in på om vi ska kunna hålla låga priser, eller hur? Dessvärre är lönen ibland så låg att man måste ha två arbeten för att klara sig. På det sättet skapas vad som i engelskspråkiga länder brukar kallas working poor.

Tiderna förändras. På femtiotalet fick vi rock&roll, nu får vi dubbelarbete med löner man inte kan leva på.

Men så var det då tryggheten. Lundberg skriver om hur han en eftermiddag på väg till sitt nattskift får ett telefonsamtal från sin förman. Någon säger sig ha sett honom krocka en bil utan att anmäla det. Lundberg säger att det inte är sant. Det hjälper inte. "Du får helt enkelt ta en paus från Yarden nu", säger förmannen.

Samtalet leder till att lönen uteblir. Allt uteblir. Omedelbart avsked på skakig grund. Senare visar det sig vara ett misstag. Någon annan hade krockat bilen. Men rädslan och osäkerheten får fäste. Efter ett sådant samtal vet man hur nära stupet man står.

Men visst har världen blivit bättre. I Åbo 1987 tittade förmannen rakt igenom oss, i Malmö 2007 ringer han ett samtal och avslutar med att önska trevlig kväll.