I år har många affärer rent av sålt slut på sina lager av snöskovlar, skidor och vintersportutrustning.

Vintern är rekordartad och överträffas i snörikedom och kyla endast några få gånger under de senaste etthundra åren. Rekordåret lär ha varit 1941 då det fanns över en meter snö i Helsingfors Kaisaniemi. Ja till och med spisveden lär vara på väg att ta slut.

Också Mellaneuropa och vissa nordamerikanska orter har drabbats av synnerligen stora snömängder. Snön i Helsingfors verkar ha överrumplat och bokstavligen övertäckt både invånare och myndigheter för att inte tala om kollektivtrafiken. Senast i dag fick Herr O pga fastfrusen banväxel i Köklax flytta från Åbotåget till ett E-tåg som fylldes som en sillburk, varvid färden kunde fortsätta mer än en halvtimme försenad.

Husägarna ger sig upp på taken för att skotta bort snö med fara för liv och lem. Bilägarna har ibland fått ge upp alla försök att gräva fram vrålåket som ligger begravd bakom en meterhögplogvall Många har fått en god portion ofrivillig nyttomotion med snöskottning, vedhuggning och allt som vintern för med sig.

Ändå är det få som klagar, till och med i sillburketåget var humöret gott för att inte säga på topp. Finländarna pratade och kommunicerade som aldrig förr. De flesta tycks anse att naturens ordning är återställd. Ett slags milt återsken av solidaritet och vinterkrigsanda, vinterkrigets minnesår till ära.

Också klimatdebatten tycks ha svalnat i kylan. Den globala uppvärmningen har förstås ingalunda gett vika, det är ju en långsiktig trend, men den känns nog inte så aktuell, när det smäller i knutarna av tjugofemgradig köld. Vi som är hemma från nordligare breddgrader har också fått lära oss att minus fyrtio i norr inte alls behöver vara lika kallt som minus tjugofem i Helsingfors när det blåser friskt från havet.

De som är födda på 1980-talet och senare och som bott i de södra regionerna av landet har nog aldrig upplevt något liknande. De har nu bland annat fått lära sig vad det är att klä på sig ordentligt. Att bege sig ut i den arktiska kylan utan långkalsonger, sockor, vinterskor, mössa och vantar är en god lärare. Men det är synd om priset för den lärdomen är en förfrusen tå eller kind.

Nu en liten åsnebrygga till detta nummers tema. Det är många numera som tror att de klarar sig själva utan andras råd stöd och hjälp. Vårt nordiska samhälle är byggt på solidaritet. Till det har vi fostrats under århundraden för att inte säga årtusenden av umbäranden, sjukdom, krig, frost och svält.

När dessa stränga lärare till all lycka hållit sig på avstånd eller kunnat tämjas tack vare framsynt politik, finns det alltid de som vill kasta ut barnet, dvs. solidariteten, med badvattnet. Om nu fimbulvintern är en sträng lärare så är fattigdom och brist ännu strängare, för de följer efter sina offer dag och natt, utom- och inomhus, under alla årstider. Det finns bara en mekanism som kan hålla dessa icke önskade "lärare" på avstånd: stöd, hjälp, råd till dem som drabbas — solidaritet.