På sistone har jag trivts på Verkahovi i Åbo, ett gammalt fabrikskomplex som nuförtiden fungerar som seniorboende för dem som har råd. Många här är ensamma, men för dem som har orken kvar finns det gott om aktiviteter. Speciellt populära är datorkurserna och vad är trevligare än det. Sociala medier, Facebook och sånt, är ju tidens melodi.

Det är däremot inte "gammelmedierna", hör man gång efter gång. Lyssnar på en Slaget efter tolv-debatt där Reidar Wasenius, det sociala medielandskapets främsta förespråkare, ber tidningspressen och försoffade radioredaktörer att se sig där bak. Han uttrycker sig inte fullt så bryskt, men budskapet är klart. Ni där, proffstyckare! Er tid är ute, Facebook och bloggare är inne.

I en kolumn i Hbl är Theresa Norrmén inne på lite samma problematik. Med hänvisning till tidningshusens ekonomiska problem och det faktum att webben inte blivit någon kassako – för de traditionella aktörerna – frågar hon sig ifall det vi nu ser är början på slutet. "Det som i bloggosfären kallas för gammelmediernas dödsryckningar."

Många rentav applåderar utvecklingen, alldeles som om det skulle finnas en inbyggd konflikt mellan internetsamfundet och Rundradions svenska Moskva-korrespondent (som vi förövrigt lär slippa i framtiden).

Men det som ingen säger, förutom Håkan Lindgren i en debattartikel i Dagens Nyheter, är hur de ekonomiska villkoren ter sig i det nya sköna medielandskapet. Framför sig ser Lindgren en framtid av "rättslösa lågavlönade skitjobb, där den som vill ägna sig åt skapande arbete har samma villkor som en tiggande dragspelare i tunnelbanan".

Och det är kanske okej, förutsatt att vi talar om opinionsbildningen som hobby, som nåt vid sidan om. Men sen då, när det professionella engagemanget tar vid? Fortfarande glad som en amatör, pigg på att jobba gratis?

Inte blir det bättre av att även enskilda journalister/redaktörer – det kan lika bra gälla musiker, författare och filmarbetare – utmålas som representanter för en obskyr elit som inget hellre vill än sko sig på dem som befinner sig ännu längre ner i näringskedjan.

Klart man kan, och bör, diskutera hur saker och ting ska distribueras i framtiden. Men gärna skulle man se att barnet inte slängs ut med badvattnet. Att man ägnar även finansieringen en tanke och slipper konstlade motsättningar som bara spelar de stora mediekoncernerna i händerna.