– Kommunal skulle gärna sett att gränsen satts ännu
lägre. Också mindre barn är medvetna om sin arbetsmiljö och de ser den med andra
ögon. Och det här ger en övning i demokrati, säger Sten Gellerstedt, utredare
på LO.
Högstadieelevernas skyddsombud sitter med i skolan skyddskommitté tillsammans med en
administrativ chef, helst rektorn, lärarskyddsombud, representant för övriga
personalen, en personalsamordnare eller personalchef och oftast någon från
fastighetssidan.
– Elevskyddsombuden är obligatoriska numera. I skyddskommittén är det inte
minst viktiga att man kan itu med problemen tidigare, det må sedan handla om mobbning,
otrivsel, stök eller bök, betonar Gellerstedt.
I skyddskommittén är det lättare att ta upp frågan om en dålig lärare, en dålig
arbetsledare. Rakt ut säger få det själv.
– Den enda skillnaden mellan elevskyddsombud och skyddsombuden i arbetslivet är
att elevskyddsombudet inte kan stoppa jobbet. Men de ska till exempel ges möjlighet att
delta i skyddsronden, konstaterar arbetsmiljöexperten Gellerstedt.
I den eftergymnasiala utbildningen och annan utbildning för vuxna företräds de
studerande av studerandeskyddsombud som bör ha fyllt 18 år.
Både elev- och studerandeskyddsombud bör få den utbildning som uppdraget kräver,
likaså den ledighet som behövs för arbetet.
– Det här kan vara knepigt att ordna ibland, så ingen halkar efter i studierna
för den skull, påpekar Gellerstedt.
Rätten till information gäller också de här skyddsombuden. I fråga om elever
gäller den här rätten inte uppgifter som är föremål för tystnadsplikt.
Samordnad forskning försvann
På Sten Gellerstedts bord finns arbetsmiljön i en mycket vid bemärkelse. Det handlar
om själva arbetslivet, om arbetstider, om dokumentation av arbetet, den fysiska
arbetsmiljön, arbetsvillkoren, arbetshälsan och produktivitet. Ja en hel del till
dessutom.
– Sedan Arbetslivsinstitutet lades ned har det blivit mycket svårare att hitta
information. Nu får man ringa högskolor och universitet och måste själv veta exakt vad
man söker då man blir kopplad hit och dit, konstaterar han och menar att själva
överblicken saknas numera.
– Vem formulerar nya problem? Jo högskolorna, för doktorsavhandlingar. Det blir
små korta artiklar för publikation, ämnen väljs så de passar in i tidskrifterna. Och
ofta är det så att man bara går vidare från vad man kan. Både helheten och nya saker
blir lidande.
Samma tongångar hörs på Arbetsmiljöverket. I en kommentar till Löntagaren i
december konstaterade överdirektör Bertil Remaeus att samordningen saknas sedan
Arbetslivsinstitutet lades ned för några år sedan.
– Vi borde bygga upp ett nätverk. Lyckliga ni i Finland som har ert
Arbetshälsoinstitut, som är aktivt och presterar högklassig forskning, menade Remaeus.
INGEGERD EKSTRAND
Stockholm
