Ändå har det tagit fem år att minska gapet med en procentenhet.
Kvinnornas medelförtjänster år 2009 var 81,8 procent av männens förtjänst. Med
nuvarande takt tar det nästan hundra år innan vi har uppnått likalön.
Av de här skälen föreslår FFC:s utvecklingschef Marja Erkkilä att
lönehemligheten slopas. Statens och kommunernas anställda har offentliga löner och
medborgarnas skatteinformation är offentlig. Dessutom publicerar tidningarna då och då
information om den aktuella genomsnittslönen. På samma vis kunde man jämföra löner
också på arbetsplatserna.
– En öppen jämförelse av lönerna skulle åstadkomma ett tryck på
arbetsgivarna att skapa öppna och rättvisa lönesystem. En rättvis avlöning skulle
minska avundsjukan och öka både arbetsmotivationen och produktiviteten, säger Erkkilä.
Lönekartläggning på alltför hög nivå
Jämställdhetslagen har sedan år 2005 förpliktat arbetsplatserna att utföra
lönekartläggningar. Utredningarna visar att drygt hälften av de arbetsgivare som
sysselsätter minst 30 arbetstagare har fullgjort sin plikt. Även om kartläggningarna
har ökat finns det brister i deras kvalitet.
Erkkilä säger att kartläggningen sker på en så hög nivå att den inte avslöjar
eventuell ojämlikhet. Dessutom borde kartläggningen enligt lagen alltid utföras
tillsammans med en förtroendevald, men i praktiken går det inte till på det viset.
Enligt en förtroendemannaenkät i fjol hade mindre än varannan arbetsplats som utförde
kartläggningen involverat förtroendemannen i processen. Var fjärde förtroendevald
visste överhuvudtaget inte om någon kartläggning hade skett.
Marja Erkkilä efterlyser preciseringar i jämställdhetslagens skrivningar om
jämställdhetsplanering och lönekartläggning.
– Arbetsgivaren borde vara skyldig att analysera kartläggningens resultat och
jämföra lönerna i likvärdiga arbetsuppgifter också över gränserna mellan olika
kollektivavtal. Om planer och kartläggning borde också personalen informeras, kräver
Erkkilä.
– Dessutom måste man ge förtroendepersonen rätt att få detaljerad
löneinformation både under själva kartläggningen och vid eventuell misstanke om
diskriminering.
Små framsteg
De inkomstpolitiska uppgörelserna innehöll både jämställdhets- och
låglönepotter. Också under den aktuella förbundsrundan har några förbund lyckats
förhandla sig till likalönspotter eller löneprogram för lågavlönade grupper. Ändå
finns ingen information om vilka jämställdhetseffekterna är av förbundsförhandlingar
eller lokala avtal.
Följderna av jämställdhetsplanerna och lönekartläggningen borde vara att
ojämlikhet avslöjas, vilket borde leda till slutsatser och korrigeringar på
arbetsplatserna och förbundsnivån. Att bara konstatera en olägenhet räcker inte.
Det är nödvändigt att göra lönesystemen mera rättvisa och genomskinliga.
Samtidigt vore det nyttigt att analysera kollektivavtalen i deras helhet ur ett
genderperspektiv.
Marja Erkkilä understryker avtalsverksamhetens betydelse för att främja
lönejämlikheten. Det vore bra om man kunde minska antalet kollektivavtal och samtidigt
förenhetliga dem. Det avtalsfiske som arbetsgivarsidan ägnar sig åt leder bara till att
löneskillnaderna ökar och åstadkommer dessutom osämja. Erkkilä säger också att
utläggningen av arbete är till skada också för arbetsgivaren eftersom han förlorar
kontroll över tjänsteprocessen. Som exempel nämner hon Finnair, vars utläggning av
bagagehanteringen ledde till att själva huvudbusinessen skadades.
