Lyly hänvisade till FFC:s och STTK:s beslut att dra sig ur beredningen
av en reform av avtals- och arbetsfredslagstiftningen. Inom EK väckte detta ont blod och
beskyllningar om ansvarslöshet.
– Ovilja att utveckla en gemensam samordning av förhandlingarna, ensidiga
lönegränser, ovilja att jämna ut a-kasseavgifterna, talen om att begränsa
strejkrätten, oviljan att förnya centralorganisationsavtalen, räknade Lyly upp som
arbetsgivarsidans "synder" som har naggat förtroendet parterna emellan.
FFC-ordföranden är ändå inte redo att slänga trepartsförhandlingarna på
soptippen, för det behövs fortfarande ett fungerande förhandlingsmaskineri mellan
parterna.
– Det finns så många utmaningar på arbetsmarknaden att vi helt enkelt måste
fortsätta vårt samarbete, slog Lyly fast.
Vårt land har långa traditioner av gemensamt avtalande. Istället för att fackfolket
skulle välla ut på gatorna med banderoller och knogjärn har vi litat på styrkan i
gemensamma förhandlingar och avtal. Fackföreningsrörelsens tålamod har trots detta
satts rejält på prov den senaste tiden.
Ändrade tider och seder
Det finns många förklaringar till att trepartssystemet har förvittrat. Här finner
vi gravläggningen av de inkomstpolitiska helhetsuppgörelserna och
globaliseringsprocessen, som har satt käppar i hjulet för nationella avtal. Inom EK är
det expostindustrin som svingar taktpinnen och där finns inget intresse för koncensus i
hemlandet.
Arbetsgivarsidan har gjort ett klart strategiskt val: man vill komma överens om saker
och ting på de enskilda arbetsplatserna men ändå förhandla om arbetsfred på
förbundsnivå. I en dylik förhandlingssituation har arbetsgivarsidan ett obestridligt
övertag.
Om alla förhandlingar förs ner till den lokala nivå behövs inte längre något
trepartssystem, eller det behövs uteslutande när arbetsgivarna vill förbinda
löntagarna vid beslut som försämrar arbetarnas ställning.
Också svängningarna i de politiska konjunkturerna avspeglas på
förhandlingskulturen. Uppfattningen om samhället och det samhälleliga beslutsfattandet
har förändrats. Vid förhandlingsborden sitter nu en generation som inte på samma sätt
som tidigare sätter värde på trepartssystemet.
Löntagarorganisationerna har beskyllt Vanhanens och Kiviniemis regeringar för
passivitet. Ett tiotals trepartskommittéer har tillsatts, men det förefaller som om man
inte förväntar sig av dem några resultat eller är beredd att förbinda sig vid
eventuella resultat.
Om parterna är oeniga försöker man inte längre söka någon kompromiss, utan
ministeriet för frågan vidare enligt sina egna synpunkter. Det har till och med hänt
att trepartsberedningen stoppas om arbetsgivarsidan motsätter sig förslagen medan
däremot beredningen fortsätter om det är löntagarsidan som motsätter sig ett
förslag.
Dags se sig i spegeln
Under de senaste åren har löntagarorganisationerna varit den aktör i samhället som
kraftigast har krävt gemensamma avtal och en fortsättning på traditionen med
trepartsförhandlingar. I det så kallade socialinpot, som föddes ur arbetet med att
reformera socialskyddet i den så kallade Satakommittén, lyckades parterna ännu finna
varandra för en överenskommelse om att reformera arbetslöshets- och pensionsskyddet.
Ett program för sysselsättning och hållbar tillväxt fick parterna ihop i år.
Parternas gemensamma åtgärdsförslag på nittio punkter var också ett resultat, även
om det under förhandlingarnas gång dök upp tjänstemannaförslag på arbetsgruppernas
agenda, som man inte hade kommit överens om gemensamt.
Sedan gick det inte att finna en överenskommelse när det gällde reformen av avtals-
och arbetsfredslagstiftningen. Resultatet blev en bitter strid om vem som var mest
skyldigt till magplasket.
Ordförande Lauri Lyly säger att facket borde analysera sin egen funktionsförmåga.
– Vi borde vara beredda att behandla också frågor som är svåra för oss, och
ur dem bygga koncensusbeslut.
Trepartsförhandlingssystemet ger också fackets ombudsmän gråa hår. Arbetsgrupperna
kräver mängder av resurser men resultatet blir ofta magrare än den energi som har gått
åt.
I bästa fall har trepartssystemet gett avtalsmaskineriet en långsiktighet som har
burit över de politiska svängningarna. Det här har varit viktigt i synnerhet i frågor
som har berört alla landets medborgare, såsom utvecklingen av vårt socialskydd och
pensionsfrågorna. Så hade knappast den stora pensionsreformen 2005 kommit till med
endast de politiska beslutsfattarnas muskelstyrka.
För politikerna har trepartsprocesserna erbjudit möjligheten att lägga ut svåra och
tråkiga beslut som deras väljare knappast hade svalt. För politikerna skulle det med
andra ord vara mycket behändigt om de obehagliga besluten om förlängd pensionsålder
skulle fattas inom ramen för trepartsmaskineriet.
Lös knutarna
Löntagarcentralernas ordförande har sökt utvägar för att lösa knuten genom att
föreslå grundandet av en gemensam förhandlingsdelegation för
arbetsmarknadsorganisationerna. Delegationen vore det forum där man kunde bygga inbördes
förtroende och en gemensam syn i arbetsmarknads-, den ekonomiska och skattepolitiken.
För EK duger inte det gemensamma förhandlingsbordet. Organisationens
arbetsmarknadschef Eeva-Liisa Inkeroinen torpederade löntagarbasarnas förslag
direkt, då det gavs offentlighet.
Om trepartsmaskineriet fortsätter sitt sönderfall kommer olika frågor att avgöras
av allt mindre kretsar, på förbunds- och arbetsplatsnivån. Vid vägens slut står då
en mer splittrad, men också radikalare fackföreningsrörelse, med allt fler strejker,
demonstrationer och bojkotter som följd.
FFC-chefen för intressebevakningen Niklas Elomaa är ändå hoppfull. Han
förutspår att de värsta scenarierna om splittring inte kommer att förverkligas. Många
saker kommer ändå att förändras på ett sätt som vi inte kan föreställa oss nu,
skriver Elomaa i boken Yksin sovittu som utkom i höst.
Elomaas vision är att FFC, STTK och Akava före år 2020 grundar en gemensam
förhandlingsorganisation, PNJ, Löntagarnas förhandlingsorganisation, som kommer att få
också arbetsgivarsidan att spetsa öronen.
Text: PIRJO PAJUNEN
Översättning: ASTRID NIKULA
