Nej, tyvärr. Men de sofistikerade spörsmålen fortsätter att hagla. Träffar jag en gammal bekant och det framgår att jag fuskar som filmkritiker är den första frågan i regel: får du gå gratis på leffa? (Fattas bara annat, litteraturkritikerna köper inte heller sina böcker i bokhandeln - vilket i och för sig vore värt att pröva på, hur ska vi kritiker annars fullt ut förstå konsekvenserna av vårt handlande?).

När man väl parerat den första frågan är det dags för den obligatoriska följdfrågan: får du nå betalt också? Senast vid det här laget börjar man märka av ett visst medlidande, men har man den dåliga smaken att svara "ja" kommer sedan dråpslaget: jag sku också kunna bli filmkritiker!

Och varför inte? Tidens melodi är ju att alla kan, att allehanda "experter" är överflödiga (förvisso med undantag för storbolagens styrelser). Gör din mat själv, snickra och hamra så det står härliga till. Så är bloggarna vår tids hjältar, ett kotteri som får professionella journalister att framstå som värsta DDR-korrespondenterna med en trovärdighet och integritet värdig Neues Deutschland.

Kanske kunde man här dra en parallell till Min musik på Radio Vega, programmet där lyssnarna väljer sina egna favoritmelodier som sedan varvas med personliga kommentarer. Jodå, ibland vankas det anekdoter som heter duga.

Men musikaliskt sett blir det ofta ganska tradigt: Elvis, Elton John, Bo Kaspers Orkester, Abba och så vidare. Kan vi alltså låta bli att räkna ut de professionella musikredaktörerna, de som i bästa fall kan ge åhörarna det där lilla extra, samtidigt som man plockar ut de mera oslipade diamanterna.

Det slår mig när jag en söndag morgon vaknar upp i Helsingfors, till en mycket bekant röst. Det är Mikael Wiik, en baddare till musikjournalist, som håller låda på Radio Helsinki (programmet finns att tillgå också på webben). Detta sedan karlen fick foten från Radio Vega, ett drag som får det mesta att blekna. Hur kunde ni, attans klantskallar.

Men okej, alltid kan man trösta sig med Michael Cronströms Silvermaskinen, 70-talsprogrammet med mersmak. Spännande musik, roliga anekdoter, kärlek, känsla och passion; vad annat kan man begära.

Slutligen vill jag ge ordet till Hbl-journalisten Janne Strang som i en krönika i tidningens nätupplaga noterar att radions inflytande vuxit i takt med att skivbolagens betydelse minskat. "Folk vill ha, rentav behöver, någon som säger åt dem vad som är bra, vad de ska tycka om – vad de ska köpa." Det finns bara ett men, konstaterar Strang. En radiostation som spelar mera bra musik.

DRAMA
"Avsked", finlandssvensk tv-dramatik enligt Johan Bargum, FST5 från och med 15/12
- I väntan på Ulrika Bengts kommande långfilm ser vi miniserien Avsked, en tredelad historia som tar avstamp i Johan Bargums författarskap. Handlingen är förlagd till dagens Helsingfors och i dess centrum ser vi lilla Sebastian och hans lärarfar Tomas. I huvudrollerna figurerar namn som Anders Slotte, Maria Salomaa och Einar Zilliacus.

DOKUMENTÄR
"Obama blues", ett presidentskap i motvind, TV1 15/12
- De goda intentionerna till trots har Barack Obamas presidentskap varit något av en besvikelse. Arbetslösheten är fortsättningsvis skyhög och de utrikespolitiska genombrotten saknas. Vad gick fel och varför? Mera om detta i Pertti Pesonens aktualitetsprogram där man gräver ner sig i den ekonomiska misärens Amerika.

TV-FILM
"Fargo", tragikomisk talangafton i brottsbranschen, MTV3 10/12
- Bröderna Coen är sällan ointressanta, men i Fargo från 1995 får radarparet verkligen till det. Se här en rejält skruvad kriminalhistoria där proffsen inte har mycket att hämta. Bortsett från Frances McDormands höggravida småstadssheriff, en i sig osannolik karaktär. Ett extra plus för de snöslaskiga Minnesota-landskapen, får det att kännas som hemma.