 Fattig
exercis
 Fattigdom i den omfattning den existerar i dagens
Finland måste betraktas som en skam för ett välfärdssamhälle. Men det ekonomiskt
framgångsrika Finland tycks inte ha råd att lösa sitt fattigdomsproblem. Åtminstone
inte att döma av den debatt som förts i frågan.
Regeringen kom med ett nedbantat
åtgärdspaket, som ger de fattiga smulor, men kostar samhället 500 miljoner. Hade man
gett mer åt de fattiga hade kostnaderna snabbt stigit till miljardklassen. Det ansågs
vara för mycket för statsfinanserna. Å andra sidan kunde man nog för några månader
sedan bevilja allmänna skattelättnader till ett värde av drygt 6 miljarder.
Det behövdes en syndabock för att
skyla över regeringens tillkortakommanden. Så facket bands vid skampålen.
Grunddagpenningen för arbetslösa hade kunnat höjas om facket gått med på att bryta
sambandet mellan grunddagpenning och inkomstrelaterad dagpenning, påstod man.
Här fanns
en bockfot begravd. Man har redan tidigare försämrat villkoren för det
inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet med följd att allt fler ramlat ner till
grundskyddsnivån. Alltså ökad fattigdom. Nu försökte man passa på tillfället att
ytterliga försvaga det inkomstrelaterade systemet. Facket insåg detta och satte helt
riktigt stopp för tilltaget. |
"Fattigdoms-
problematiken
löses inte av
att man bussar
de fattiga
på varandra" |
Fattigdomsproblematiken kan inte
begränsas till dem som lyfter enbart grunddagpenning. Även med inkomstrelaterad
dagpenning tvingas man i de flesta fall leva under ytterst knappa omständigheter. Den som
haft niotusen i månadslön får med inkomstrelaterad dagpenning en bruttoinkomst på 4800
mark i månaden. När ersättningsbeloppen inom ramen för gällande system justerades
från början av detta år steg grunddagpenningen med fem mark medan den inkomstrelaterade
penningen i snitt steg med tre mark. Så att göra sken av att de som lyfter
inkomstrelaterat stöd skor sig på grunddagpenningtagarnas bekostnad är rent nonsens.
Fattigdomsproblematiken löses inte av att man bussar de fattiga på varandra.
Inkomstöverföringarna är ett viktigt
instrument i välfärdspolitiken. För att vara verksamma måste de användas över hela
skalan. Man skär i toppen och lappar i botten.
Grundorsaken till fattigdomsproblemen
är ändå den höga arbetslösheten. Därför är det arbetslösheten vi inte har råd
med i längden. Sysselsättningen skall alltjämt ha högsta prioritet.
HANS JERN
Löntagaren 2.4.2001 nr
3/01 |
Ledaren