Samtidigt. I en annan stad, i ett annat land. På andra sidan atlanten, i södra Brasilien, söker en liten grupp människor stöd i sin kamp för att bibehålla det regionala elektricitetsbolaget som på grund av Internationella Valuta Fondens krav på minskade offentliga resurser, måste säljas till ett privat bolag. Stadsborna är oroliga för att det privata bolaget, inte skall se idén med att distribuera el till det fattiga folket i stadens utkanter som ändå inte kan betala för sig. Till saken hör att det regionala elbolaget fungerar bra och distribuerar el åt alla. De regionala beslutsfattarna beslutar sig med hjälp av advokater från ett människorättsinstitut i Holland stämma den brasilianska regeringen för att den inte fullföljer sina människorättsåtagande att garantera en adekvat levnadsnivå åt alla medborgare. En sällan upptrampad stig står till förfogande. Den vägen kan man också vandra.

I många länder är det fler och fler som ansluter sig till globala motståndsrörelser mot en ansiktslös kapitalism som bygger ett fängelse med murar av fri handel på en omutlig cementbaserad bas av den starkes rätt. Men det är med alternativrörelser som med aktiemarknaden. När alla ansluter sig, när alla börjar köpa aktier, är det dags att fundera om. Det hjälper inte att bara vara emot. När tillräckligt många är emot, måste alternativen formuleras. Annars kraschar aktiemarknaden, annars dör protesterna.

Det går naturligtvis att påverka med hjälp av konsumentbojkotter och skriverier i tidningarna. I England drog flera stora varuhuskedjor in all genmanipulerad mat av ett visst märke som resultat av konsumentklagomål. Bojkotter fungerar om man har pengar och makt och förväntar sig att andra människor ska lyssna på en. Det är borgerlighetens uppror mot osäkerheten. Det är protester som håller desperationen fången, men som knappats förändrar världen. Men ändå. Det är ytterligare en väg att utforska.

Samtidigt; i en annan stad, i ett annat land. Ett multinationellt bolgas årsmöte. Hela CGNU’s styrelse sitter samlad uppe på podiet och myser. Ordföranden (Pehr Gyllenhammar) redogör för året som gått och ger sedan publiken ordet. Den första frågan är från en representant för fackföreningen i Sydafrika, som meddelade att 60 människor hade dött av sjukdomar sammanknippade med asbest. Han ber om en minuts tystnad för att hedra de döda, eftersom det här företaget äger 2 % av Cape plc, det företag som kampanjarbetarna anklagar för att ha medvetet ha utsatt sina anställda för asbestrisken (den rättsliga tvisten som involverar 3 000 arbetare pågår fortfarande). Ordförande säger sig sympatiserar med arbetarna, men tyvärr har mötet inte tid nog för att hålla en tyst minut för varje lidande i världen. Nästa fråga? En ny fackföreningsrepresentant. Nästa fråga? Direktören för Action for South Africa som vill ha slut på talen och mera direkt press på Cape plc.

– Nästa fråga? Den kostymklädda mannen introducerar sig, säger att han jobbar för ett annat multinationellet företag och undrar om asbest. Från ett PR-perspektiv sett är dagen förlorad. Men för dem som letar visar sig en ny liten stig under grenverket.

Inga kravaller, inga rubriker. Förändringen sker under ytan. Motorvägen är redan överbefolkad av de förstärka polismurarna, ilskna huliganerna och trötta journalister. Och visst är det lite absurt att kämpa mot de allt snabbare marknadskrafterna i en hastigheten av 100 kilometer i timmen. Det kanske börjar bli dags att återupptäcka stigen.