Inte för att jag har något val, efter att ha gift in mig i en komplett radiogalen familj. Svärfar, som träffande kallar sig för "radiot", har varvat pensionsdagarna med att agera frilansredaktör. Svärmor, hon är radioproducent på fritiden. Svågern är anställd av Radio Extrem och så har vi fru Uggeldahl som haft ihop det med både Vega och Extrem.

Sommarstugan är därefter, det är omöjligt att simma undan radiovågorna. Inte bara når de ut på verandan, högtalare finns också i båten, gungan och skjulet. Och så har vi utedasset som begåvats med en egen apparat. Snacka om bakens gåva i toner.

Men okej, jag klagar inte. Jag lyssnar och drunknar, väl medveten om att det här borde man syssla med året om. Om inte för annat så för att slippa de självupptagna skrytmånsarna på TV-sidan som insisterar på att hela världen snurrar kring digiteven.

Mot den bakgrunden känns radio uppfriskande anspråkslöst, om än väldigt kul, spännande, sexigt och underhållande. Då syftar jag inte nödvändigtvis på det hurtiga skvalradiokonceptet som vinner terräng varje gång en kommersiell radiostation slår upp sin mast och inleder vandringen mot de radioJOURNALISTISKA träskmarkerna.

Finns det någon som minns den rosa framtid som målades upp — inte minst för lokalradion — när rundradiomonopolet i tiderna avskaffades?

Nädå, för mig handlar radio i första hand om det "goda samtalet", om radion som samtalspartner, inspiratör och debattör. Inte så att jag skulle ha nånting mot musiken, men det mänskliga samtalet — till skillnad från skitsnacket — får inte heller bli ett nödvändigt ont, en parentes.

En av mina favoriter är "Sommarprataren" på svenska P1. Ett program som i all korthet går ut på att diverse fiffikusar och kulturpersonligheter orerar fritt, högt och levande om valbart ämne — till ackompanjemang av HANDPLOCKAD musik. Vilken tankens flykt, vilken retorik. Vilken svenska.

Ljuv musik för trötta själar är också Radio Vegas "Vägskäl", som om inte annat bevisar att Veikko Lavi hade rätt när han sjöng att "varje människa förtjänar en egen sång". Tänk vad intimt, djupt ett samtal kan bli när tevekamerans ljus inte bländar och tvättäkta radioredaktörer är i farten.

I sina bästa stunder lyckas man (nästan) med konststycket att plocka ner ett helt liv på en halvtimme. Inte illa, sannerligen.

En annan favorit, som jag aldrig tvivlar på att föra fram är Extrems pratshow, "Johannes 1:1" med Stan Saanila och "tysken" Peter Lüttge vid rodret. Fi-fi-fi-finlandssvensk finkänslighet är knappast killarnas bästa sida. Det är fräckt, uppfriskande uppkäftigt och, för all del, ojämnt.

Ibland leder munhuggandet rakt in i skogen, men då det lyfter så lyfter det. Såna stunder kan man nästan se framför sig hur motvilligt de knäpper på följande skiva, i ett desperat försök att fylla den föreskrivna skvalkvoten.

Krister Uggeldahl

KOMEDI
"Sally", svensk komediserie
med Maria Lundqvist och Sven Wollter,
måndagar i TV2, med start 2/7
- SVT-göteborgarnas serie om den 34-åriga mytomanen och bibliotekarien Sally väckte en hel del uppmärksamhet när den visades på svensk TV. Bl.a. bibliotekariernas fackförbund reagerade häftigt emot. Låter intressant.

TV-FILM
"Mannen på balkongen",
svensk långfilm med Gösta Ekman,
8/7 på TV3
- sommmarens Sjöwall-Wahlöö-serie är ojämn, ingenting som kommer ens i närheten av Widerbergs Mannen på taket. Bäst är Mannen på balkongen, med en klädsamt illusionslös Gösta Ekman på jakt efter en mordisk pedofil.