Med alltför många turister försvinner de sista resterna av äkta skärgårdsmiljö.

Dilemmat kan tyckas olösligt. För faktum är ju att den i ordets sanna mening unika övärld som bildas av Stockholms, Ålands och Åbolands skärgårdar bara hålls levande genom att sommargästerna snällt delar med sig av sitt överflöd. Utan sommarens kommers skulle livsbetingelserna för många skärgårdsbor te sig hopplösa. Utan högsäsongens kassaflöde skulle de flesta bybutiker vara dödsdömda. Och därmed vore själva grunden för samhället raserad.

Men man kommer inte ifrån att beroendet av turismen har sina negativa sidor. Slitaget på naturen kan ibland bli orimligt, även om idyllen ter sig fullkomlig för tillfälliga besökare i ett solglittrande landskap, en värld där det alltid är söndag. Nyligen läste jag ett stort reportage i den svenska tidskriften Lantliv, där skribenten sjöng min hembygds lov. Föglö beskrevs bokstavligen som paradiset på jorden, en miljö där all stress är bannlyst och friden ständigt härskar. Inte en enda dissonans hördes i denna hyllningskör: "Kargt och oändligt vackert. Enkelt och utan krusiduller".

Att läsa så positiva rader om sin närmiljö är förstås trevligt. Men jag börjar bli en smula allergisk mot snabbt tillkomna resereportage som bara tar fasta på ytspelet, på vackra sommardagars stillhet. Det är inte hela sanningen. Och jag tycker att skärgården är värd en mera komplex och verklighetsnära beskrivning: det handlar inte bara om öar som badar i solljus utan också om en ursprunglig livsform som i många avseenden är hotad. Och precis som i andra samhällsformer finns en dynamik i det sociala samspelet, en kombination av gemenskap och stridande viljor.

När jag tittar ut över havet kan allt förefalla perfekt. Vattnet badar i sin genomskinlighet, måsar och tärnor i flykt, en forell som rymt från sin odling trotsar för ett ögonblick vattenytan i bländande dans. Samtidigt vet jag att forskarna bekymrat iakttar Östersjöns tillstånd. Det som ser så rent ut kan i själva verket dölja en tickande bomb. Men vi har en förmåga att förtränga det som inte är synligt och påtagligt. Bara när badvattnet hotas av algblomning blir vi på allvar förskräckta över det som sker. När algerna försvinner är vi glada och nöjda igen — och fortsätter att leva som om ingenting hänt.

Jag beundrar dem som ändå orkar hålla debatten i gång, som envetet för naturens talan i den haltande dialogen med människan. Det är ofta en otacksam uppgift, inte minst när miljö och ekonomi kommer på kollisionskurs, något som exempelvis gäller den tidvis extremt lönsamma fiskodlingen. Ingen vill minska antalet arbetsplatser i skärgården, men vem kan med rent samvete stödja en näring som bevisligen bidrar till att förstöra oersättliga miljövärden?

Till leda har samhällsvetare predikat om staden som alltings mått. Den ständiga befolkningsrörelsen från landsbygd till stad kan inte hejdas, brukar det heta. Själv vägrar jag att acceptera den slutsatsen. En dag ska randas när tillräckligt många människor kommer till insikt om att ett naturligt och värdigt liv är lättare att förverkliga bortom den urbana livsstilen. IT-världen känner lyckligtvis inga gränser mellan centrum och periferi.

Att drömma om jordiska paradis är fåfängt, inte ens skärgården är en menlös idyll. Men jag tror att de flesta människor kan finna sig bekräftade i ett landskap om de ges chansen att leva i närhet till elementen, till vind och hav och fågelvingars brus. Livskvalitet är inget tomt ord.

Romantik, säger någon.

I själva verket är det en djupt realistisk attityd om vi vill fortsätta att leva på jorden.