Människor som brinner för sina intressen är fängslande. Monika Nyman i Vasa är en av dem. För sju år sedan förverkligade hon en gammal dröm — idag lyser energin i hennes ögon då hon talar om sin hobby.

– Jag hade alltid tänkt att det skulle vara trevligt att sjunga, säger Monika, men det var först när tiden var mogen, som det kändes rätt.

De flesta musiker, såväl amatörer som professionella, har hållit på med musik sedan barnsben. För Monika har musiken fått första prioritet först då hon själv i vuxen ålder började sjunga. Innan dess var hon aktiv i rockföreningen Welmu och lyssnade mycket på musik, men det var i målandet och poesiskrivandet som Monikas egen kreativitet kom fram. Sina första steg som sångerska tog hon i kören i rockbandet "Lehtimäen Lehmäpojat" i mitten av 90-talet.

– Efter fyra år kände jag att jag ville göra något eget, berättar Monika. Jag ville sjunga blues, det kommer rakt från hjärtat och det är så lätt.

Pojkvännen Ollis bror, Jari, höll passande nog på att plocka ihop ett band och Monika blev tillfrågad som sångerska.

– Jag tänkte att jag ska väl försöka, säger Monika anspråkslöst.

En stor röst i en liten kvinna. Så har många i bandets publik beskrivit bluestjejen. Efter att ha spelat tillsammans ett år fick bandet sin första spelning, på Band Jam 2000. De behövde ett namn för den kvällen och "Bluesleipurit" (Bluesbagarna) dök upp. Namnet har hängt med sedan dess. Numera har "Bluesleipurit" en till två spelningar i månaden.

– Hittills har vi spelat mest andras låtar, förklarar Monika, men som bäst håller vi på att öva in egna. I höst ska vi försöka spela in en skiva. Det blir spännande.

Bordslådan hemma hos Monika är full med ord och melodier. Som brukligt inom bluesgenren handlar de om kärlek och det vardagliga livet. Monika skriver fortfarande även dikter, men sångtexterna har en speciell karaktär — de blir längre. Melodin sjunger hon för bandet, som sedan fixar ett komp. Ibland gör de tvärtom, någon spelar en melodi, och Monika hittar på orden.

– Vi tränar två gånger i veckan, berättar Monika, och då blir det oftast tre—fyra timmar per kväll. Jag sjunger, eller nynnar, också hemma, men det är först med bandet som jag sjunger fullt ut.

Monika skriver mest på engelska, eftersom hon tycker det är lättare att sjunga på "det mjuka engelska språket". Inom bluesmusiken är vokabulären ofta enkel, så utmaningen ligger i att hitta svåra ord och variera. Monika beskriver sig själv som känslig och romantisk och tror att det är hennes natur som fört henne in på just bluesmusik.

– Blues kan tyda alla känslor — från sorg till glädje, menar Monika. För mig känns det bra på alla sätt att få sjunga. Det känns som om jag får ge ut av mina inre känslor och den jag faktiskt är. Det är förstås bara en del av mig, men en ganska stor del.

Då Monika började sjunga tog hon också sånglektioner, klassiska sådana. Det tyckte hon var trist, så hon beslöt sig för att sjunga bara på känsla. Hon vårdar sin röst med att sjunga, kort och gott.

– Och så undviker jag att äta ett par timmar före spelning, berättar hon. Man blir så tung i magen annars, det känns som om rösten blir kvar där nere.

Men visst får Monika träning för sina sånglungor även utanför scenen. Som postutdelare cyklar hon dagligen många timmar i Vasa.

– Det är bra träning, man behöver inte gå till gymet, ler hon.

Annars är jobbet mest rutinartat för Monika. Det är på fritiden kreativiteten får flöda. Då hon inte sjunger eller skriver målar hon. Ett nytt intresse är också träarbete och möbelrestaurering. Men det är då bluesmusiken kommer på tal som ögonen lyser hos damen som utstrålar värme och iver.

– Om jag skulle vinna på lotto så vore nog mitt drömjobb att bara sjunga, säger Monika. Tänk att få uppträda på någon stor stadion, till exempel i Texas…

SUSANNE SKATA
Foto:BOSSE MÄKINEN