Faktaruta

Några höga klädskåp ryms med nöd och näppe in, ett par långa stegar vajar betänkligt på trucken. Kaukokiitos kille hoppar upp som barlast. Lådor med patroner till andjakten ska också med.

Ove checkar kartan. Halv tio bär det i väg igen, starten skedde vid sjutiden i Borgå.

Förarhytten är i minsta laget, drygt två meter bred och hälften så djup.

– Ryggstödet kunde gott vara längre bakåt, det här är just på gränsen. Sitsen kan jag reglera men just nu är reglaget sönder. Säkerhetsbälten saknas, de var inte obligatoriska när bilen togs i bruk. I sommar har här varit som i bastun, 30-40 grader. Luftkonditionering skulle det vara, säger Ove och rattar vant sin elvatonnare.

Körandet har han i blodet men långtradare började han köra av en slump 1975, först styckegods i hemknutarna och så några år på Mellaneuropa.

– Där övervakades arbetstiderna noga, högst fyra timmar i sträck vid ratten. Annars var arbetstiden inte begränsad. Det gick att köra otroligt långt, att bara åka på instinkten. Men hände något oväntat fungerade inte reflexerna.

Långa pass var bättre än att slå ihjäl tiden i förarhytten.

– Det finns knappast ett ensammare jobb än chaufförens. Tidigare var jobbet självständigt. Nu har stressen blivit mera påtaglig.

Säkerhet och mobil ökar stressen

Ove svänger in mot Björnsö, kollar husnumren och stannar framför ett rosa nybygge. Jukka Piiroinen får sina vägg- och takstegar. Vändplatsen är i knappaste laget men Ove, regerande lagvärldsmästare i tunga fordon, har inga problem.

– Att hamna i en dödsolycka är det värsta som kan hända. En kollega tappade släpvagnen, den träffade en personbil och föraren dog. Vad hjälper det att bilen är försäkrad, lasten likaså och man själv oskadd? Den psykiska biten är tuff, säger Ove som själv råkat ut för mindre påkörningar, ett par gånger har bilen stjälpt.

En grusväg leder fram till nästa ställe där elva trälådor ska av. Vid Ingmans port hamnar Ove att vänta.

– Säkerhetstänkande har gjort företag så inlåsta. Fem minuter här och där blir många dyrbara minuter per dag då ställena är 15-30.

Mobiltelefonen är en god hjälpreda men stressar också: leveranser kommer till, ändras under dagen.

– På gott och ont, jobbet blir ju intressant.

Risker vid lastning och lossning

Hjälpkarlarna är ett minne blott. Chauffören ska kunna allt om lastning och lossning.

– Inga ställen är omöjliga. Sämst är de som inte är byggda för trafik. Pallen är tung, man får jobba länge om det finns trösklar eller smala dörrar, kanske ta ned någon. Bäst är en rejäl lastbrygga och eltruck.

Före påsk ifjol föll Ove ned från bakbrädet. I stället för att hoppa klev han på ett nytt hjälpsteg som oljan gjort halt. Menisken och ledbanden tog stryk och han var sjuledig i ett halvt år. Helt bra är benet inte.

– Åldern börjar ta ut sin rätt. Jag är 46 och just nu känns det som om jag inte kör många år till. Pumpkärran är påfrestande, lyften tar på ryggen och nacken får slita spö i draget. Ovanpå det kommer stressen, säger Ove som försökt dra ned på takten. Som ordförande för FFC:s lokalorganisation i Borgå plus lokala Bil- och Transport, med politiska uppdrag plus två idrottande söner har han ett par tre lediga veckoslut i året.

Arbetsgivaren MG-Trans har ordnad företagshälsovård men Ove har varit på hälsokontroll endast en gång på tio år. I snitt går chaufförerna i pension vid 55 mot 59 generellt. Ove har kollat kolleger i dödsannonserna: medelåldern var 63,3 år. Få är alltså i jobb till 65.

Vad gör du för din hälsa? Ove skrattar, jobbet ger motion nog.

Andersböle nästa. Här ska klädskåpen av. Ove backar intill verkstadsdörren, fäller ned bakbrädet, lossar surrningen, placerar skåpen på pumpkärran och sänker bakbrädet.

Roland Carlsson flyttar över skåpen på sin pumpkärra. Ove bär in tre metallbänkar. Fyra leveranser är avklarade, nio återstår. Resten förs till terminalen i Borgå där Ove lastar, levererar och lastar igen i Helsingfors. Hemma i Borgå är han vid 21-tiden.

Termometern i förarhytten visar 28 grader när jag kliver av. Men klockan är ju bara elva.

INGEGERD EKSTRAND

Löntagaren 3.9.2001 nr 7/01