Det är vad jag kallar för demokratisk underhållning. Vem som helst kan bli en stjärna. Åtminstone så länge man har vett att strunta i sånt som mänsklig solidaritet och hygglighet och satsa på intriger och förtal.

Okej, det där sista var styggt sagt. Men skyll inte på mig. Det var Nils Petter Sundgren, den svenska kultursnobben, som uttryckte sig så. Lätt för honom, som är så smart och viktigpetter att han ändå får breda ut sig.

Annat är det för oss stackare som inte skrivit en enda diktsamling, hoppat nio meter i längd, sett en ubåt, vunnit Nobels fredspris eller hittat en fotbollsstor potatis i åkern (går hem åtminstone i lokalpressen). För oss återstår endast att visa upp oss på teve, helst i dokusåpa-sammanhang.

Fördelen är att man samtidigt hamnar i kvällstidningen och får uttala sig om aktuella, brännande saker. Ta t.ex. den unga damen i Fyrans storsatsning, "Saari", som i IS berättar att hon chattat med tv-tittarna. Och att hon fått e-post från mormor och morfar.

Hennes kollega får frågan ifall hon tror att tittarna måhända fått en skymt av, huj, bara kroppar. "Åtminstone inte medvetet", skrattar hon och fortsätter: "Å andra sidan vänjer man sig snabbt vid nätkameran. Inte tänker man på sånt när man byter om. Vem vet..."

Bravo! Det är just exakt sånt som man vill läsa om. Viktiga saker. Verkliga saker (varför skulle det förresten annars heta verklighetsteve?).

Uppenbarligen platsar vad som helst på löpsedeln. Fast ibland tycker jag att det nästan går för långt. Som när man slog upp nyheten om "Saari"-snubben som fick befrielse från armén efter bara en veckas tjänstgöring.

Såna stunder blir t.o.m. en gammal fanflykting bestört. Vart är det här landet på väg? Givakt i leden, för tusan.

Förresten undrar jag om inte FST skulle kunna sätta upp en egen "Robinson". Det vore verkligen på tiden. Varför inte samtidigt fräscha upp, utveckla konceptet lite grann.

För det första tycker jag inte att man ska kuska tävlingsdeltagarna till en öde ö. Det vore betydligt intressantare med en by eller småstad på vischan, då också bygdens egna söner och döttrar kan dra sitt strå till stacken.

Förvisso kan det bli en blåtira här och där. Vilket för oss till det första tävlingsmomentet:

Det går ut på att man sisådär klockan två på natten (efter att krogen stängt) helt fräckt går förbi grillkön, högljutt beställer en "vad-heter-det-filéhamburgare" och ber de fyllsiga "bönderna" att hoppa på traktorn.

En annan, mera socialt laddad tävling går ut på att man klampar in på t.ex. Ålandsbankens kontor, presenterar sig som deltidsarbetande snabbköpskassa, och undrar hur det ligger till med förmånliga bostadslån.

Några andra tävlingsmoment: Finn fem fel i SFP:s partiprogram. Lyssna genom Barbara Helsingius samlade produktion. Bygga en "505" av en midsommarstång. Simma ett varv runt ankdammen utan att en enda gång säga "sidu, morjens" på vägen.

De omgivande reglerna är förstås stenhårda. Under tävlingens lopp får man varken sjunga snapsvisor, lyssna på dansbandsmusik, äta kräftor eller prata finska sinsemellan.

Krister Uggeldahl

PRATSHOW
Randström & Co, finlandssvensk talkshow, måndagar TV2 med start i slutet av september
– själv har jag inte mycket till övers för alla dessa pratstudioprogram, ingenting går ändå upp mot Conan O'Brien. Men då smarta och munläderbegåvade typer som Stefan Randström och Bettina Sågbom släpper loss tycker jag att vi åtminstone ska ge dem en chans.

DOKUMENTÄR
"Min mamma hade fjorton barn", svensk dokumentär, FST 1/10
– Bakom den lustiga titeln hittar vi Lars Lennart Forsbergs vemodiga och gripande, i högsta grad personliga historie- och familjeskildring. Om hur det var att växa upp med 13 syskon i Stockholm mitt under folkhemmets uppbyggnad.

TV-FILM
"Annie Hall", amerikansk komedi med Woody Allen, 16/9, MTV3
– vänner av Woody Allen, världens mesta neurotiker, New York-bo och judeintellektuell, kan se fram emot en tidig julafton. Annie Hall är hans bästa film; en oerhört skarp och fyndig, även romantisk affär, försedd med alla tiders dialog.