I förlängningen ser hon en risk för att arbetsgivaren i många kommuner kommer att försöka hitta pengar till finansieringen av läkarnas löneförhöjningar i inbesparingar som drabbar andra personalgrupper.
För de kommunala ekonomierna är hårt ansträngda och kommunerna har i många fall underbudgeterat social- och hälsovårdssektorns anslag.

Lönenorm nödvändig

Santamäki-Vuori ser avsaknaden av en fungerande lönenorm som kommunsektorns centrala avtalspolitiska problem. I en situation där olika former av premier och resultatlöner får allt större betydelse inom den privata sektorn släpar kommunanställdas löner allt mer efter. Sen 1995 har man redan hamnat fyra procent på efterkälke. Det är klart att det inte kan fortsätta så.

– Den offentliga sektorns lönesystem måste förbättras så att löneutvecklingen följer den allmänna löneutvecklingen.

Hon är medveten om att man inom industrin inte vill veta av system som binder löneutvecklingen inom en bransch till utvecklingen inom andra branscher men kontrar med att säga att det inte heller kan vara så att en avtalsbransch ständigt släpar efter.

– I så fall tvingas vi överge inkomstpolitiken, även om den har många fördelar.

En fungerande lönenorm skulle trygga löneutvecklingen, men inte den kommunala branschens andra stora lönepolitiska problem som är underbetalda yrkesgrupper. Frågan om vilken lön som är rättvis i förhållande till uppgiften är givetvis mycket svår att besvara. Arbetsvärdering är ett försök att komma till ett svar. Där tar man nu de första stegen i kommunerna. Till att börja med så att arbeten inom samma sektor utvärderas sinsemellan, men inte jämförs med arbeten inom andra sektorer.

– Det ger ju inte en helhetsbild av situationen, men är i varje fall ett första steg mot en sammanhållen arbetsvärdering och rättvisare lönesättning.

Krisekonomi

Med krisande kommunalekonomi kommer det dock att vara svårt att få reda i löneproblematiken. De akuta problemen tar över.

Med nittiotalets ekonomiska kris störtade hela kommunsektorn in i en svår omvandlingsprocess. Statsandelarna minskade, man blev mer beroende av direkta skatteinkomster och samfundsskattens relativa betydelse ökade. Trots högkonjunkturen har krisen fortsatt i många kommuner. De regionala olikheterna är stora.

– Det uppstod osäkerhet, svårförutsägbarhet och konjunkturkänslighet i den kommunala hushållningen. Men det som skiljer en kommun från ett företag är att servicebehovet är konstant. En kommun kan inte upphöra med att producera basservicetjänster med hänvisning till att pengarna är slut.

Nu när konjunkturerna igen går ner står krisen på nytt på lur i många kommuner. Santamäki-Vuori förutspår att prognoserna för den kommunala ekonomin kommer att visa sig vara för optimistiska. Skatteintäkterna blir mindre än beräknat och utgifterna större. Särskilt samfundsskatteinkomsten sviktar.

– Jag befarar panikreaktioner och nya sparkrav i många kommuner.

Hon pekar också på risken för att kommunerna använder utgiftsökningen som läkarstrejken förorsakar som motivering till krav på inbesparingar. Man kommer att försöka få andra personalgrupper att betala läkarnas löneförhöjningar.

Tryggheten försvann

Med krishanteringen blåste nya vindar in i kommunernas personalpolitik. Trygghet förbyttes i många fall i osäkerhet.

– Brokigheten är visserligen stor och med en ekonomi i kris kan man förstå att otrygghet uppstår. Men det finns också kommuner med god ekonomi som regelmässigt använder sig av tidsbundna anställningar i uppgifter som är permanenta.

– Man tycks inte förstå att behovet av trygghet är ett grundläggande behov; osäkerhet sänker i längden prestationsnivån.

I många kommuner kör man med permanent personalbrist, tillfälliga anställningar och privatisering som norm.

– Det goda förde krisen med sig att man i kommunerna allmänt såg över arbetssätt, blev effektivare och mer kostnadsmedvetna. Men idag är personalbrist ett allmänt faktum och orken tryter. Kommunerna måste helt enkelt anställa mer folk i fast anställning för att klara sina uppgifter.

Vacklande välfärd

Välfärdstjänster och inkomstutjämningen är centrala beståndsdelar i vårt välfärdssystem, som finländaren i gemen har en positiv inställning till och är beredd att betala för. Ändå har inkomstskillnaderna igen ökat under andra hälften av nittiotalet. Det beror på att kapitalinkomsterna ökat markant, på en viss ojämlikhet i löneutvecklingen och på att inkomstöverföringarna skurits ner. Nu kan man också se att de välbeställda visar ovilja att betala för välfärden och bidra till inkomstöverföringarna.

Kan systemet då hålla i längden?

– Det finns förutsättningar för att upprätthålla välfärden men politiken är vacklande.

Det är kommunerna som i praktiken svarar för att välfärdstjänsterna finns och fungerar. De är motorn i välfärdssamhället. Även om motorn i dag hostar betänkligt har man hittills lyckats upprätthålla servicenivån.

– Men vi får hela tiden signaler om att man jobbar på avgrundens rand, att serviceproduktionen håller på att braka ihop. Man frågar sig om det kan fortsätta så från år till år.

– Jag är rädd illa för att om den vacklande politiken får fortsätta står vi en dag där med en apparat som klappat ihop!

HANS JERN
Bild MATTI YLIROTU