  Norden som fiktion
 För oss nordbor är det självklart att just våra kalla
och karga trakter är det vackraste som finns och våra samhällen är de mest utvecklade
i världen.
Alla har dock inte delat denna
idealbild. Carl August Ehrensvärd (1745—1800, son till Sveaborgs grundare Augustin
E.) hatade både nordborna och Nordens natur. I en av sina landskapsteckningar beskrev
denna marinofficer våra skärgårdar i form av gråstensåkrar som sticker upp som fula
arslen bland de trista granarna.
I dag väntar vi oss att utlänningar
beundrar våra ljusa sommarnätter, välskötta städer, utvecklade socialskydd och höga
teknologi. Att en del tror att det vimlar isbjörnar kring våra knutar är inte så
farligt.
Ännu på 60- och 70-talet förknippade
man gärna Norden med sex. "Den svenska synden" blev ett känt begrepp värden
över efter att filmen "Hon dansade en sommar" (1951) hade blivit e
världssuccé. Nu visste alla vad "den svenska flickan" ville: hon var alltid
utrustad med preventivmedel och hade utan betänkligheten samlag med sin pojkvän —
de hade ju genomgått den statliga sexualundervisningen.
Stora utländska tidningar började
skriva horrorartiklar om Norden och särskilt om Sverige. Time Magazine publicerade år
1955 en rapport "Sin & Sweden" om det promiskuösa Sverige där
"sociologin hade blivit statsreligion". En amerikansk författarinna beskrev
följande år Sverige som "en förkromad mardröm, sterilt och tomt och utan
ansikte". President Eisenhower talade 1960 om "ett europeiskt land vars
socialism medfört en kraftig ökning av självmord och fylleri".
Myten om det sexliberala Norden är ett
senkommet fenomen. Men redan för 2500 år sedan väckte våra trakter nyfikenhet hos
antikens geografer och historiker. Skalder berättade om fruktansvärda fabeldjur och
vilda människor som bodde bland höga berg i evig is.
Svenskarna själva började vid
1450-talets mitt skapa ett heroiskt förflutet åt sig själv. Man ville visa att Sverige
var ursprungslandet för alla andra kulturer. Ansträngningarna för detta pågick flera
århundraden.
Man påvisade att Noas sonson Magog
hade seglat till Sverige 88 år efter syndafloden. Svenskan stod av alla språk närmast
det heliga språket hebreiskan. Det gamla hednatemplet i Uppsala hade egentligen varit
Apollos, dvs Odens helgedom. Olof Rudbäck slog fast att Sverige var hela mänsklighetens
urhem, det försvunna Atlantis, "vagina gentium".
Efter att Sverige hade förlorat sin
stormaktstatus började man återuppliva vikingamystiken. Men inte heller vikingatiden
hade inneburit någon samnordisk gemenskap. Lika lite kunde Kalmarunionen sammansvetsa
Danmark, Sverige och Norge. När unionen 1521 upplöstes hatade danskarna och svenskarna
ännu mera varandra.
Norden har alltid varit en fiktion.
1800-talets studentskandinavism var en lika orealistisk strömning som dagens naiva bild
av en lycklig nordisk familj.
Det nordiska samarbetet har varit
mycket konjunkturbetingat. Danmark vädjade till sina nordiska grannar på 1800-talet
inför det tyska hotet. Finland blev just före vinterkriget utpräglat nordiskt och för
tillfället vill Norge betona sina nordiska kontakter — för att bevaka sina
intressen i förhållande till EU. Men så snabbt det inte finns några konkreta vinster
att hämta börjar man nedvärdera Norden.
Det positiva är dock att fiktionen om
Norden så ofta har upprepats att den börjar bli verklighet.
Tapani Suominen
Löntagaren 3.9.2001 nr
7/01 |
