  Kalle Anka & Finland
 Kalle Anka och Musse Pigg påbörjade sitt segertåg
över världen strax före andra världskriget. Världskriget befäste dessa färgglada
små seriefigurers seger på det mentala slagfält som det efterkrigstida Europas längtan
efter positiva upplevelser utgjorde. Sedan kom tuggummit med sina idolbilder, nio
filmstjärnor av tio använde Lux och världen kunde beundra och förundras över mängder
av tekniska och andra framsteg. Det var väl inte heller någon direkt slump att Coca
Colans introduktion och de olympiska spelen sammanföll i Helsingfors 1952.
Två år senare såg Herr O dagens ljus
tillsammans med nästan 90.000 andra finländare. Det var denna positiva mentala värld
som många av oss som har lite mindre än ett halvdussin årtionden på nacken tog så
starkt intryck av. Kanske vi därför kunde kallas kalleankagenerationen. Radion,
veckotidningarna, tidskriften Det Bästa och, lite senare, TVn sammanfattade
mussepigglivsstilen i sina program och bildhäften. Bra karl/kvinna jobbar, lyder chefen,
köper enligt reklammönstret, bor i villaområde, kniper käft mot överheten, är kanske
lite avundsjuk på grannen men i övrigt en rätt hygglig prick. Men någon solidaritet
präglas denna värld inte av — bra karl reder sig själv.
| Också jag var en ivrig
läsare av Kalle Anka. Men många av de fenomen som beskrevs i denna synnerligen
välskrivna och skickligt ritade serietidning var totalt obegripliga för en liten pojke
på den finländska landsbygden omkring 1960. Brödrostar, TV-apparater, golf, tennis,
vattenskidor, rullskridskor, hamburgerbarer, supermarketar, jordnötssmör, popcorn,
cabrioletbilar, drive-inbiografer, hundfångare, dörrknackare av alla de slag, allt var
så annorlunda, fascinerande och framförallt verkade det ju så förfärligt färgglatt
och roligt. |
|
"Jobb
kunde skapas
i kommunerna som skriker efter folk" |
Sedermera har vi fått det mesta av det
här hit till våra avlägsna trakter, och ingen ska väl våga tro att denna
mussepiggiseringsvåg har avslutats, det ser inte alls så ut. Kanske jag har fel, men
— vi hade troligen nog klarat oss lika bra utan det mesta av allt detta om vi
istället fått utveckla vårt samhälle i nordisk välfärdsanda.
Just nu kan man ju nog säga att vi
håller på att vända på hela värdeskalan, varvid Kalle Anka har fått övertaget.
Sauli Niinistö (medlem av kalleankagenerationen) gnider med pengarna till
sysselsättningen, vården och utbildningen. De arbetslösa vill han klämma åt utan att,
åtminstone via budgetekonomin, göra något för att skapa flera riktiga arbetsplatser.
Jobb kunde nämligen skapas framförallt i kommunerna som snart skriker efter mera folk i
alla sektorer. Det fatala är bara att många kommuner saknar pengar, och att de som har
pengar snällt gnider med dem i enlighet med Farbror Joakims exempel. Lönenivån är
dålig, ledningen är inte den bästa, vikariaten och tillfällighetsarrangemangen är
legio, allt pga. kronisk penningbrist och därav följande bristande framtidstro.
I stället ska företagen, dvs. i
slutändan kapitalägarna, och även vi som har hyggliga inkomster, få skattelättnader,
dvs. mera pengar att göra av med på rullskridskor, golfklubbor och slalomutrustningar,
bilar, resor, konjak, CD-skivor, dataprogram, internet med mera. Vi ska alltså snåla med
vården och utbildningen och i stället göra av med pengar på dylikt, för det mesta
utländskproducerat, för det mesta onödigt och ibland skadligt.
Vem gynnar det? Åtminstone inte de
arbetslösa i Finland. Vill man stimulera den inhemska ekonomin borde man frimodigt ge
mera pengar åt sådana som konsumerar inhemska tjänster och baskonsumtion, dvs. just de
äldre, de sjuka, de arbetslösa och de mindre bemedlade. Man skulle då ge pengar till
förbättrat hyresboende och till bostadsbyggandet i allmänhet, till kommunerna som bör
kunna skapa tiotusentals nya arbetsplatser inom vård, tekniska tjänster och utbildning.
Man skulle också på andra sätt stöda utbildning och vård vilket ökar effektiviteten
på längre sikt. Man skulle åter en gång se på våra nordiska grannar som än en gång
på lite sikt kommer att ha dragit det längre strået. Skillnaden är att man i dessa
länder ännu inte släppt tanken på välfärd åt alla.
Det är förstås åt helvete, men det
ligger helt i Musse Piggs, Kalle Ankas och kanske då framförallt Farbror Joakims anda.
Det är kanske betecknande att finansministern åker just rullskridskor medan förre
presidenten hoppade höjd och åkte terrängskidor. Vilken maktfullkomlighet eller andra
fel och brister man än må ha hittat hos denne president, så var det i alla fall under
hans tid den byggdes, den välfärdsstat som nu med god fart raseras.
Mikael Forss
Löntagaren 3.9.2001 nr
7/01 |
