Klockan är halv tre på morgonen. Jatta Ruohola låser upp dörren, släpper in fotografen och mig, lockar på katten Nöpö som majestätiskt vägrar förstå vinken. Gula dörrar, tvärgående gröna linjer med greppvänliga räcken ovanför ger korridorerna färg.TV-hörnor med gedigna trämöbler och mjuka fåtöljer, tavlor och växter försöker ge miljön en viss hemprägel. Här i Gamlas i Helsingfors bor 132 helsingforsare men just nu är tystnaden kompakt.

02.44. En gul lampa i taket blinkar frenetiskt. Jatta öppnar en dörr, hjälper kvinnan med toalettbestyren. Enkel- och dubbelrummen, liksom det enda med fyra invånare, har egna WC:n.

– En alldeles vanlig natt, säger Jatta. – Men, egentligen är varje natt olik den andra. Jag har ansvar för 30 åldringar med egen livsrytm, en rytm jag försöker anpassa mig till.

02.52 blinkar lampan igen. En olycklig kvinnostämma mumlar att väckarklockans plötsliga signal skrämt henne. Jatta lugnar, förklarar.

03.00 kommer rutinerna in. En kvinna har problem med blodsockret. Mätaren ger besked, 11,9.

Vill du ha en smörgås med ost och surmjölk?

Kvinnan svarar jakande. Jatta vandrar de få stegen bort till korridorköket där hon redan dukat fram vita koppar på en mönstrad vaxduk för frukosten. Hon brreder en smörgås med korv, kvinnan föredrar ost och Jatta vandrar iväg till huvudköket, återvänder och lugnar kvinnan, sockret mäts igen i morgon bitti.

03.30 är det dags för nästa utryckning.

– Oj, vår prins! utbrister Jatta och tillägger att karlar är sällsynta här, endast tre och de tituleras skämtsamt prins.

Jag vill stiga upp, meddelar en mörk mansröst.

Jatta upplyser att klockan är först halv fyra. – Fäll ned ögonlocken, råder hon. Det blir tyst i rummet.

Men nu är det dags för morgonens toalettrunda. Kannelkoti börjar sakta vakna till liv.

Katten Nöpö har slunkit in och tagit plats i en korgstol. Hon är redan i gång med morgonbestyren, slickar lojt en tass.

Jatta Ruohola sätter dörren i baklås. Nattvandrare göre sig icke besvär.

INGEGERD EKSTRAND

– Jag har själv valt nattarbetet och jag trivs med det. Ensamheten är en utmaning, jag planerar mitt arbete självständigt och ansvarar för det. Rutinerna är få på natten och det ger mig mer tid för åldringarna.

För att klara nattvak krävs vad Jatta kallar "en helig treenighet": psykisk, fysisk och social styrka. Svårast är den sociala biten. En vecka suddas ut ur nattjobbarens liv, ändå ska människorelationerna fungera.

– Sinne för humor hjälper, liksom förmåga att ta egna initiativ. Det bästa tacket är att åldringarna ger ett leende till svar, säger Jatta varmt.

Tre nätter tar det att komma in i vakrytmen, efter passet känns det lite groggigt ett par dagar. I natt är det Jattas sjätte vaknatt.

– Då jag kommer på jobb får jag rapport av kvällspersonalen, går igenom rummen och ser om det finns problem. Ibland är någon orolig men en del sover redan då jag kommer.

Nattetid finns det fyra vårdare på ålderdomshemmet. Den totala personalstyrkan uppgår till 90.

– Vid midnatt kokar vi kaffe, mellan ett och tre sover invånarna djupast. Några långa pauser blir det inte, jag checkar rummen då och då. Halv fyra börjar en del vakna, sover inte sängvätarna så djupt bullrar jag lite lagom och byter blöja om så behövs. Men nattsömnen är viktig, den ska respekteras, understryker Jatta och tillägger att förr väcktes sängvätarna nästan var tredje timme.

Magen regerar människan och ger ofta äldre problem, de blir bortblandade, trötta, får problem med hjärtat och annat. Att vårda dementa kräver förmåga att kunna läsa ordlösa budskap.

Anpassning och terminalvård

Bäddpatienter finns inte på Jattas avdelning. Medelåldern ligger på 85, äldst på hemmet är en dam med sina 103 år. De som flyttar in är i allt sämre skick och det ställer nya krav.

– Helsingfors köper tjänsterna av den stiftelse som står bakom hemmet. Staden satsar på den öppna vården så länge det går men ibland är anstalt det enda alternativet. Vi försöker ge invånarna mer rätt att bestämma över sig själva men många anpassar sig alltför fort till anstaltsvården, ger upp sitt eget jag, säger Jatta bekymrat.

Anhöriga som önskat enkelrum märker ofta att åldringen isolerat sig, gått in i sig själv. Frustrerade dementa i första stadiet skuldbelägger i sin tur lätt både anhöriga och personal.

– Viktig är också kommunikationen människor emellan och att det finns en hjälpande hand. De flesta vill bli duade och två av tre behöver assistans av olika slag, säger Jatta.

Den nära kontakt som uppstår mellan vårdare och patient består också under terminalvården. Döende patienter på sin avdelning ägnar sig Jatta åt medan extra hjälp inkallas för de övriga.

– Terminalvården är en synnerligen viktig del i det här arbetet. Döden är unik i människans liv. Du vänjer dig aldrig vid döden men den är en naturlig del av livet, betonar hon.

Jatta utstrålar värme och medmänsklighet hela hon. Att hon hittat sin plats i arbetslivet bekräftar hon gärna:

– Nattjobb är min grej. Det vill jag fortsätta med.