Klockan 02.45 har de första — det är de som bor i Asola i Vanda — redan fått morgonkaffesällskapet tryggat, när Vesa har slängt in tidningen på deras tamburgolv. Till Vesas och Jaanas morgonkaffe är det ännu många timmar: paret har utdelningen klar i sina respektive distrikt senast 06.30. När dagens arbetspass — i deras fall nattens jobb — är undanstökat ligger 5-, 8-, 9- och 12-åringarna ännu hemma i djupaste sömn i sina sängar.

– Hela familjen lägger sig nio—tio-tiden. Vesa och jag stiger upp klockan 01 och far på jobb. När vi kommer hem går vi och lägger oss igen, men jag ser ändå halvsovande till att barnen vaknar och kommer till skolan i tid. Den minsta blir hemma, så vi får sova till tio, berättar Jaana.

Arbetsnätternas snuttsömn och den samlade sömnskulden tar paret igen under de lediga dagarna: var sjunde dag är ledig, och då sover tidningsutdelarna klockan runt och inte ens det är alltid tillräckligt.

Härlig arbetstid

Vesa och Jaana Helenius är förtjusta i sina jobb just för arbetstidens skull. Jaana tycker att arbete och familj går bra att jämka samman framför allt därför att föräldrarna jobbar natt.

– Det blir tid att vara med barnen på dagarna. Jag har märkt att också barnens kamrater trivs hos oss efter skolan och det beror säkert på att det alltid finns en vuxen hemma, säger Jaana.

Hon har arbetat som tidningsutdelare på heltid i fyra år nu, och skulle inte byta till dagsjobb.

– Vi får vara lediga under dagens ljusa tider medan andra far på jobb innan solen har gått upp och kommer hem när det skymmer, jämför Jaana.

För Vesa har tidningsutdelandet blivit en livsstil, som han ämnar fortsätta med så länge hälsan håller och varför inte fram till pensioneringen. Vesa började som tidningsutdelare som gymnasieelev för 16 år sedan, jobbade sedan på flygfältet och körde taxi. Hela tiden har han ändå hållit på och delat ut tidningar. Nu försörjer sig familjen Helenius på att dela ut tidningar.

– Det är ett roligt och självständigt arbete. När man har gjort sitt jobb är det ingen som skriker efter en. Arbetstiden är världens bästa, berömmer Vesa.

Snabb klarar sig

Tidningsutdelarens grundtimlön är runt fyrtio mark. Slutlönen beror på hur svårutdelat distriktet är och på hur snabb man är: ju snabbare man gör sitt jobb, desto bättre blir timlönen. Tilläggsförtjänsten kommer från reklambilagorna och söndagen ger dubbellön. En del distrikt betalar kilometerersättning, annars kommer det lite bensinpengar tillbaka via skatten.

Vesa har så många fasta distrikt och inhopp att han klarar sig på lönen. Jaana har så få egna distrikt att det inte för deras skull lönade sig att köra från Träskända till Korso, för lönen skulle gå direkt till resekostnader. Men Jaana ringer varje dag till Leijonajakelus kontor och får inhopp och extra jobb.

Vädret rår

Utdelarens jobb har ett så pass uppskruvat tempo att han inte alls har lust att gå på länk efter jobbnatten.

– Man borde ju, för jobbet anstränger bara vissa muskler. Jag fick ett nytt distrikt så nuförtiden blir det mindre spring i trappor. Det slår ut direkt på konditionen, säger Vesa.

Tidningsutdelarna har i allmänhet värk i nacke och axlar, för bilens sidofönster är öppet i alla väder. Och det är vädrets makter som styr tidningsutdelarens arbete.

– Ljuvligast är de ljusa sommarmorgnarna och också de småfrusna vinternätterna har sin charm. Snöar det gräver man först fram bilen ur drivorna innan man kan fara på jobb. I allmänhet kör plogbilarna i våra spår, berättar Jaana.

– Värst är det när det snöar först och så regnar det, fryser på och kommer mera vatten. I sådant före fäster varken bildäck eller skor. Arbetet går betydligt långsammare, förklarar Vesa. I regel halkar han omkull en gång per vinter, men ingenting värre har inträffat.

Kaffe som tack

Utdelarna delar småtimmarna med nattens fyllhundar som ska hem från krogen, och de kan ställa till med besvär.

– En gång måste jag ringa till polisen när ett gäng fyllon höll på att söndra tidningslådan. Jag brukar ringa till Vesa som kör någonstans i närheten om någon trappuppgång låter misstänkt bråkig och jag inte törs gå in, berättar Jaana men intygar att hon ändå sällan är rädd att jobba i nattens mörker.

Jaana och Vesa tycker att folk oftast förhåller sig sakligt till tidningsutdelarna. Man möter just inga andra än taxichaufförer, berusade, människor på hundlänk och mot slutet av skiftet folk som ska tidigt på jobb.

– Sällan får man ett tack. Men inför jul är det många som kommer ihåg oss med ett kaffepaket eller någon annan gåva. Det finns också de som klagar direkt när inte tidningen ligger i lådan klockan fem.

Det är sällan utdelaren det beror på om tidningen kommer för sent, berättar Jaana och Vesa Helenius.

LEENA SERETIN
Översättning: ASTRID NIKULA