Under decennier var det ändå tyst kring Eyolf Mattson (1897—1965), nästan som om det vilade någon skamlig förbannelse över hans öde. Vem bryr sig om en urspårad kommunist i en tid när just den ideologin definitivt förvisats till historiens skräphög?

Men att själva det politiska systemet fördöms innebär inte att människorna, som blivit dess fångar, förlorar sitt intresse. Och nu är tiden definitivt mogen för Eyolf Mattson, en livsväg utan egentligt motstycke i finländsk 1900-talshistoria. I vintras utkom släktingarna Erkki Kivalos och Raoul Mittlers biografi och i augusti har Pellas ladugårdsteater i Lemland spelat Broge Wiléns pjäs "Eyolf Mattson — den röde generalen".

Att en amatörgrupp ger ett drama av det slaget hade bara för några år sedan varit en omöjlighet. Det har blivit ett laddat kammarspel, som tar sin utgångspunkt i den åldrande och sjuke militärens drömmar om att få återse barndomens öar, drömmar som effektivt krossas av finländska myndigheters rädsla för politiska komplikationer. Att Mattsons döttrar — som aldrig tidigare besökt faderns hembygd — en kväll satt i publiken gav hela uppsättningen en sällsam autenticitet.

Eyolf Mattson tillhörde en av Ålands rikaste släkter. Hans farbror Robert Mattson var åren kring 1900 en av världens största segelfartygsredare och ägde senare jättebolaget Maskin och bro. Men Eyolf drogs under studieåren i Helsingfors in i vänsterkretsar, ett engagemang som genom inbördeskrigets turbulens förde honom över gränsen till den nya Sovjetstaten. Och här gjorde han en märklig karriär. Efter utbildning vid krigsakademin i Moskva blev han bataljonskommendör på Karelska näset och steg snabbt i graderna för att till slut utnämnas till brigadgeneral och chef för undervisningen i krigstaktik vid samma akademi där han utbildats. 1936 drabbades han av Stalins utrensningar, anklagades för ofosterländsk verksamhet och förvisades till Sibirien.

När han äntligen rehabiliterades 1956 trodde man i hemlandet — där myterna om honom frodats — att han sedan länge var död. Släkten, som skulle dela arvet efter hans far, lyckades till och med utverka en officiell dödsattest.

Nu levde den forne generalen tillbakadraget i Krasnokamsk i Ural, fjärran från maktens boningar. Men längtan till hembygden plågade honom. Han brevväxlade under sina sista år flitigt med släktingar på Åland. Till dem som fick ett brev hörde också ungdomsvännen Alvar Aalto. Göran Schildt har i sin Aaltobiografi återgett en episod från 1918. Mattson och Aalto möts på Senatstorget i Helsingfors, den ene på väg till Röda gardet, den andre till de vitas styrkor. De skakar hand och önskar varandra lycka till.

Vi vet inte mycket om vilka inre krafter som drev Eyolf Mattson. Dåliga relationer inom familjen spelade säkert sin roll, de brev från fadern som finns bevarade andas en andlig inskränkthet som sonen tidigt måste ha revolterat mot. Att han klart såg de sociala orättvisorna redan hemma på Åland kan man knappast betvivla. Och mitt i inbördeskrigets tumult öppnades chansen att göra en insats i den klasskamp som skulle ändra historiens lopp. Allt detta kan man bara ana sig till mellan raderna i de brev som publiceras i biografin. Manuskriptet till de memoarer som han skrev har förkommit.

Det finns en tendens att romantisera ett öde som Eyolf Mattsons. Han trodde på ett system som tog miljoner liv. Men han blev själv ett offer, även om han överlevde mot alla odds.

Hjälte eller en tragisk figur ur det förflutna? Oberoende av synsätt fortsätter den röde generalen att fascinera. I hans gestalt speglas ett helt sekel av hopp, vånda, krig och brustna drömmar. Och kanske handlar det innerst om försoning.