På väggarna hänger de traditionella röda och blåa vimplarna med texter som talar om fred och vänskap, om partisaner och sovjetmakt, med hammaren och skäran som dominerande symboler. Men också ungdomsidoler, rockstjärnor och lättklädda damer har smugit sig in bland vimplar och affischer. En ny epok tränger sig ohjälpligen på.

En annan tid

– Jaså, du kommer från Finland. Det var ju sovjetstatens grundare Lenin som erkände ert lands självständighet, säger svetsaren Vladimir Jadlovski med glimten i ögat. Sovjetiska massmedier hade för vana att alltid framhålla de goda kontakterna mellan Kekkonens Finland och Sovjetunionen som ett föredöme för de mellanfolkliga relationerna.

Men nu lever vi i en annan tid. Tio år har gått sedan Sovjetunionens sammanbrott och den tidigare vitryska sovjetrepubliken uppnådde självständighet. En självständighet som fortfarande existerar trots ett allt närmare samarbete med Ryssland.

Företaget Motovelo som tillverkar cyklar och motorcyklar är som en spegelbild av den efterkrigstida historien. Basfakta berättar: grundat 1945 eller samma år "det stora fosterländska kriget" som det hette i den officiella historieskrivningen tog slut, arbetsveckan är 40 timmar, i dag är 4 500 personer anställda av vilka 99,9 procent är med i företagets fackklubb — att arv från Sovjet där alla måste tillhöra facket, hälften av arbetstagarna är kvinnor och man producerar dagligen 3 500 cyklar. För två år sedan övergick man från en kombination av statligt och kollektivt ägande till ett aktiebolag. Aktierna ägs nu av företagets arbetare och pensionärer.

Inte heller på Motovelos verkstadsgolv är president Lukasjenka särskilt populär.

– Om ett halvt år fyller jag 55 år och har rätt till pension. Men blir Lukasjenka omvald så har han lovat höja pensionsåldern. Ytterligare en orsak för mig att inte rösta på honom, säger Jadlovski.

Som svetsare har han i årtionden kommit i ständig beröring med rök och damm.

– Därför hör jag till dem som har rätt till 41 dagars semester om året i stället för 21 dagar som är det vanliga. Visserligen gör facket en massa för att förbättra arbetarskyddet. Men hur ska man i praktiken förbättra ventilationen i en fabrik som byggdes 1945, undrar Vladimir Jadlovski.

– På den punkten tycker jag du har alldeles fel, protesterar hans kollega Oleg Kortjagin. Huset är visserligen gammalt. Men frågan om bättre luft och utsug handlar om en förnyelse av ventilationssystemet och inte om byggnaden som sådan. När det gäller effektiva filter finns det goda erfarenheter i många västliga länder, särskilt Sverige.

Kinesisk konkurrens

Kortjagin är medlem av styrelsen för fackklubben, Komitet Profsojuza som det heter på ryska. Han berättar att tillverkningen av motorcyklar drastiskt gått ner vid Motovelo. Något som oroat facket.

– Kanske är nedgången en del av globalisering. Kinesiska företag tog våra marknader på motorcykelexporten till Vietnam.

Däremot är Kortjagin nöjd med privatiseringen av företaget.

– Inom Motovelo har vi en ny VD som såg till att arbetarna för första gången fick utdelning på sina aktier. I början fick de ingenting.

Galina Jerosjkina är facklig förtroendekvinna. Hon menar att fackföreningsrörelsen alltid måste kämpa för att rädda jobben.

– Till 80—90 procent tillverkas cykeldelarna inom Motovelo. Dels blir det billigare och dessutom tryggas arbetsplatserna inom fabriken. Bara plastdelarna och den elektriska utrustningen köps av underleverantörer.

Lönenivån motsvarar den vitryska branschens allmänna nivå eller mellan 600 och 700 finska mark i månaden.

– Men det händer också att arbetarna får sina löner i reservdelar. Det viktiga är i alla fall att arbetstagarnas löner står i relation till arbetet. Om kvinnorna gör mansjobb får det också samma lön som männen. Men det finns avdelningar med enbart män och enbart kvinnor. Och där bara kvinnor arbetar är också lönerna lägre, berättar Jerosjkina.

I det sammanhanget påminner Oleg Kortjagin om en av de många egendomligheterna i forna Sovjetunionen. Där fick tjänstemannagrupperna antingen lägre eller samma lön som jobbarna i blåställ.

– Det fenomenet fanns också i Vitryssland. Dagens problem inom Motovelo är att vi nu har för mycket tjänstemän i relation till antalet arbetare.

Lyckträff

För en del av Motovelos arbetare blev Sovjetunionens sammanbrott för tio år sedan rena lyckträffen. Kortjagin berättar:

– Förr bodde många av våra arbetstagare i företagsägda arbetarbostäder runt fabriken. När det gamla systemet föll kunde arbetarna till ett billigt pris lösa in sina bostäder. Men senare sköt bostadspriserna i höjden och nu skulle detta inte mera vara möjligt. Vill man köpa en lägenhet måste man ta ett bostadslån från banken. Till det räcker tyvärr inte en vanlig arbetarlön. Enda chansen är att man redan tidigare äger något eller att man har någon som är beredd att ställa upp som borgenär.