Söderman sätter fingret på vårdkrisens kärna. Den har en samhällsmoralisk dimension som intre kan förminskas till enbart ekonomiskt effektivitetstänkande. Vårdkrisen beror inte på bristande effektivitet. Den beror på otillräcklig tilldelning av resurser.

Staten försöker glida undan sitt ansvar genom att säga att det åligger kommunerna att tillhandahålla medborgarna nödvändiga tjänster. Men det yttersta ansvaret vilar på statens axlar.

När det panikartade sparandet satte in i början av 90-talet drog staten hårdhänt in på finansieringsandelarna till kommunerna. Balansen har inte återupprättats trots att statsfinanserna redan i flera år visat betryggande överskott. Det har varit mer opportunt att sänka skatterna. I medeltal har kommunsektorns ekonomi visserligen förbättrats, men de svaga kommunernas och regionernas ekonomi är fortfarande hårt ansträngd.

Skulle du sälja din mormor åt en bevakningsfirma?, var en av de sloganer motståndarna använde när privatiseringen av offentliga tjänster först satte in. Idag gör vi det. Samma företag som säljer bevaknings- och städtjänster är i full fart på väg in i vårdbusinessen.

Effektivitet blir lätt lika med privat, men det finns inte belägg för att vård organiserad i bolagsform är ens ekonomiskt fördelaktigare än om den organiseras i demokratisk form. För att inte tala om kvalitativa utvärderingar.

I normalt businesstänkande ingår att om en verksamhet inte visar sig vara tillräckligt inbringande avstår man från den. Så när de privata aktörerna prövat på vårdbusinessen en tid kan man vänta sig att de lämpar de ointressanta delarna tillbaka i samhällets famn. Har man då kapacitet att ta hand om resterna? Och om man går in för att den som har råd själv kan betala sin vård direkt, har då dessa välbärgade beredskap att också delta solidariskt i upprätthållandet av likvärdiga välfärdstjänster för mindre bemedlade? Knappast.

Det är prekärt att den offentliga vårdsektorn idag resursmässigt står så svagt rustad som den gör. Utmaningarna är nämligen enorma. Åldersstrukturen sörjer för att resursbehovet ökar. Personalstrukturen sörjer för att resurserna minskar om inte kraftiga satsningar snart görs.

Vårdkrisen ropar på politiskt ledarskap!

HANS JERN