Söderman sätter fingret på
vårdkrisens kärna. Den har en samhällsmoralisk dimension som intre kan förminskas till
enbart ekonomiskt effektivitetstänkande. Vårdkrisen beror inte på bristande
effektivitet. Den beror på otillräcklig tilldelning av resurser.
Staten försöker glida undan sitt ansvar genom att säga att det åligger kommunerna
att tillhandahålla medborgarna nödvändiga tjänster. Men det yttersta ansvaret vilar
på statens axlar.
När det panikartade sparandet satte in i början av 90-talet drog staten hårdhänt in
på finansieringsandelarna till kommunerna. Balansen har inte återupprättats trots att
statsfinanserna redan i flera år visat betryggande överskott. Det har varit mer
opportunt att sänka skatterna. I medeltal har kommunsektorns ekonomi visserligen
förbättrats, men de svaga kommunernas och regionernas ekonomi är fortfarande hårt
ansträngd.
Skulle du sälja din mormor åt en bevakningsfirma?, var en av de sloganer
motståndarna använde när privatiseringen av offentliga tjänster först satte in. Idag
gör vi det. Samma företag som säljer bevaknings- och städtjänster är i full fart på
väg in i vårdbusinessen.
Effektivitet blir lätt lika med privat, men det finns inte belägg för att vård
organiserad i bolagsform är ens ekonomiskt fördelaktigare än om den organiseras i
demokratisk form. För att inte tala om kvalitativa utvärderingar.
I normalt businesstänkande ingår att om en verksamhet inte visar sig vara
tillräckligt inbringande avstår man från den. Så när de privata aktörerna prövat
på vårdbusinessen en tid kan man vänta sig att de lämpar de ointressanta delarna
tillbaka i samhällets famn. Har man då kapacitet att ta hand om resterna? Och om man
går in för att den som har råd själv kan betala sin vård direkt, har då dessa
välbärgade beredskap att också delta solidariskt i upprätthållandet av likvärdiga
välfärdstjänster för mindre bemedlade? Knappast.
Det är prekärt att den offentliga vårdsektorn idag resursmässigt står så svagt
rustad som den gör. Utmaningarna är nämligen enorma. Åldersstrukturen sörjer för att
resursbehovet ökar. Personalstrukturen sörjer för att resurserna minskar om inte
kraftiga satsningar snart görs.
Vårdkrisen ropar på politiskt ledarskap!
HANS JERN